Göteborgsposten – 23 oktober 1862, sida 1

Bararne, som gingo framföre voro tvenne bönder, klädda i trasiga blå lärftsrockar, och framskredo så darrande och nedslagna, som om de burit djefvulen i en glasslaska. De begge andra hade kaskar på sina hufvuden och kyrasser på ryggarne; i stället för vigvattenkärlet med dess stänkqvist, buro de i handen hvar sin stor blottad värja, hvars klinga slammade i solen. När bönderna, som med våld blifvit tvungna till deltagare i detta liktåg, antingen af trötthet eller tredskhet saktade sina steg, kände de straxt den skarpa värjspetsen obehagligt sticka dem i ryggen. Dvergarne, som med oroliga blickar följde de nykomna, ryste när de sågo det bemlighetsfulla tåget styra sina steg rakt emot det ställe de sjelfva valt till sin tillflyktsort. Bärarne gingo verkligen öfver landsvägen och nedsatte kistan vid foten af ett pilträd. De båda ryttarne — ty man kunde lätteligen af dessa bussars eqvipering och tunga steg sluta till att de tillhörde de förfärliga hastkarabiniererna, hvilka senare under religionskrigen spelade en stor roll — de båda ryttarne satte sig några steg derifrån, hvar och en läggande sin blottade värja på så nära afstånd, att han med utsträckt arm kunde nå densamma. Sälunda placerade, vände de ryggen åt säfven, bakom hvilken Moucheron och Chevrette lägo ytterst förfarade, emedan ån afskar deras vidare reträtt. Bönderna hade blifvit stående. — Mina kavaljerer, sade en af dem, sedan ni nu hunnit till målet, så tillåten att vi andra gå och sluta oss till jagten.