Göteborgsposten – 23 oktober 1862, sida 1

grin följdes helt naturligt af Parisermysterierna, Djefvulens memoirer, Den vandrade juden och ÅGrefven at Monte Christo, liksom den naturliga följden afDamen med Cameliorna var Marmorflickorna, hvilka i sin ordning åter följts af Les silles de Plätre, som tillochmed den republikanska regeringen skulle ansett ha så öfverskridit alla gränsor, att den förbjudit arbetet. Uttömningen af författarneg inbillningskraft, samt allmänhetens öfvermättnad och vämjelse ledde till en reaktion, och ingen skulle nu våga komma fram med något af dessa förvildade alster som för knappast femton år sedan slukades af den läsande allmänheten. Författaren skulle utskrattas och hyssjas ned. Menniskorna äro sjuka genom en upphettad inbillning, genom englar och djeflar. De finna det tråkigt att höra högburna ider, högt ljudande ord, och söka någonting verkligt, når got som de kunna taga på med händerna. Det finnes ej några porisöljer på lager för författare, men allmänheten vill betala liberalt för hvarje skicklig intrig, hvarigenom kan af två och två göras fyra eller tillochmed sex, eller för hvarje kort flygskrift, som lemnar en klar redogörelse för någon af dagens frågor, eller för ett godt skratt öfver en bra spetsig satir, som träffar målet. Författarne hafva artigt lämpat sig ester sin publiks smak. I stället för att störa den med ändlösa romaner i stilen af Tusen och en natt, lemna de sina afhandlingar öfver konsten att göra penningar, eller korta kryddade berättelser, af hvilka det går ett halft dussin på volymen; de karrikera någon väl bekant svaghet eller lemna en briljant extravaganza, med en mängd Åcancans? och korta kjolar. Allt detta kan icke vara särdeles upphöjdt och ideelt, men det är roande och betalar sig bra. En lycklig id — såsom för ögonblicket ÅLa question d:argent, Les faux bonhommes, Les esfrontös (känd hos oss som Moderna Vinglare!), eller Nos intimes, deri hvar och en kan se sig sjelf eller sina vänner troget återgisna på scenen — eller annars något i stilen af bied de Mouton, Orphee aux Enfers, med en mängd trikåer — kan gifva författaren om icke odödlig ära, ätminstone 50,000 francs om året. Aristophanes har ersatt Sophocles och Euripides. Den nuvarande materialistiska sträfvan elter att förljena penningar har utan tvifvel bidragit till att sluta hvad det förflutnas dårskaper och excesser så väl börjat. Nationer halva liksom individer endast ett visst mått af kraft till sitt förfogande; om de slösa för mycket i en riktning, skall föga eller intet återstå för någon annan. Med allt detta raseri efter hundra-sousstycket, finnes föga tid eller håg qvar, för att njuta af och uppskatta det sköna i litteraturen. Åtven på teatrarne måste satiren vara mycket skarp, bitande, eller Åcancan mycket chique, för att kunna nedtysta hviskningarne om Credit Mobilier eller italienska 5 prets rentes. Huru mycket vi än beklaga att den upphöjda tonen i Frankrikes litteratur, hvilken, oaktadt sina öfverdrifter, egde sådana förtjenster, blifvit så nedsänkt af skepticism och förvärfsbegär, och att de, som alltid sväfvade bland molnen, nu aldrig tänka på att se upp mot skyn, är detta sjunkande likväl icke utan sina fördelar. Derigenom har en stor del tvunget och oreelt undanröjts ur folkets sinne, så att en bana öppnats för en sundare och naturligare utveckling. Folkandan har såmedelst fått en praktisk riktning, och de ersatta vetenskaperna tillockade sig aldrig så många adepter som i närvarande stund — ett tydligt bevis på att vi framför