Göteborgsposten – 23 oktober 1862, sida 1

——— a — — diktade sina skönaste saker under Frankrikes mest depotiska tider) torde man med skäl kunna fråga, om en författare eller utgifvare skulle wilja sätta regeringens liberalitet på prof med att underställa en censors långsamma uttolkningar ett sådant historiskt arbete som Lamartinees Girondisternas Historia, eller ett drama af ett slag som Victor Hugos Konungen roar sig eller någon filosofisk rhapsodi i Voltaires stil, Huru många de än äro som lyckligt slippa undan, sväfvar dock censorns sax som ett Damoklessvärd öfver författarens oskyddade hufvud. Han kan icke skrifra en rad utan att kasta en sidoblick på dessa verktyg för intellektuel tortyr; och när inspirationens eldtunga hotar att stiga högre än vanligt, hviskar en varnande stämma: Akta dig för ljussaxen ! Sjelfva tillvaron af dylika stäfjande åtgärder mäste verka som ett anfall på tankefriheten; och dessa stäfjande åtgärder existera ej allenast med afseende på tidningspressen, utan herrska öfver nationens heia sociala och poliska lif. Hvad under derföre om la grande nation förlorat alla sina illusioner om höga, vältaliga ideer och endast bugar sig för en ide: den materiela framgången, den gyldene kalfven? För att kunna fullt uppskatta den process, som den transka folkandan genomgätt sedan 1815, bör man erinra sig, att Frankrikes bästa författare under denna tid, på få undantag när, äfven voro dess mest framstående politici. Fastän icke uttalad i någon af chartorna och konstitutionerna, har likväl principen att litterär ryktbarhet är trappstenen till politisk storhet, varit på det samvetsgrannaste iakttagen; och det finnes knappast något fall, före kejsardömets inrättande, dä en person erhallit politisk utmärkelse utom detta preliminära steg. Författare, journalist och politiker voro nästan synonyma. En skicklig Pråmier Paris i en af de ledande tidningarne, eller en upprörande pamflett kunde göra en dagen förut okänd skrifställare till fullblodig minister. Alla täflade med hvarandra om hvem som var mest originel och förskräckande i sina teorier och mera logisk i deras konseqvenser, än deras rivaler; den otaliga och ostadiga allmänheten helsade entusiastiskt den nykomne och trodde på honom, tills han lyckades tillämpa sina idger, misslyckades liksom de andra och hyssJades ut af sin publik. Genom dessa troget återkommande full uppstod en allmän skepticism och misstro till författarne. Och denna misstro har ej inskränkt sig till de grenar af litteraturen, hvilka stå i ett innerligare samband med folkets sociala och politiska lif; den har smugit sig på litteraturen i allmänhet. Samma orsaker hafva frambragt samma verkningar. Den romantiska skolans i Frankrike stora nöje har varit dess sträfvan att förkroppsliga de för dagen herrskande idderna samt i romaner och teaterpjeser framställa dem för folket. Att forska i alla det nationala lifrets undangömdaste vrår; att draga fram mysterier och fasor; att uttänka de plägsammaste situationer och reta känslorna genom en sörsinad intellektuel tortyr, skickligt blandad med en falskt ideel skildring af en verld sådan den borde vara, att kasta fram paradoxer, framhålla det orätta som rätt och det rätta som orätt, — sådana voro hufvudgrundsatserna hos den skola, som gjorde så mycket buller i verlden och för en tid utöfvade ett sådant inflytande på nationens ider. Taffan i ett sådant parti af oredig, oordnad uppfinningskraft kunde endast leda till en fullkomhg uttömning och löjlighet. Det låg i sakens natur, att en Victor Hugo och en Balzac skulle följas af en Eugene Sue, en Sonulie och Dumas, far och son. ÅAÅthalie, Notre Dame de Paris och ÅLa Peau de Cha