Göteborgsposten – 23 oktober 1862, sida 1

ww. ————————————— — Ack! mumlade han, att jag vore det ännu, likasom för några dagar sedan. — Verkligen, återtog Chevrette, plötsligt öfvergående från skratt till tårar, var det en vacker hoftitel att vara narr hos monseigneur, konnetabeln af Bourbon. I samma ögonblick tog hennes kamrat ett skutt mot henne och lade sin darrande han på hennes läppar. — Olyckliga, tig! hviskade han, om du ej vill störta oss i förderfvet. Ett oredigt buller af steg, röster och vapenslammer hade låtit höra sig. Båda två stodo orörliga, som förstenade af fasa. Snart märkte de en grupp af menniskor som framkommo från en djup väg, hviken markens olandighet ända dittintills dolt för deras blicker. Chevrette qväfde ett skri af förfäran hvilket eljest skulle hafva forrådt dem, men fruktan återgaf henne hastigt bruket af hennes ben, och hon flydde undan lätt som en gazell, samt gömde sig bakom de pilar och säf som vi förut omnämnt. Efter ett ögonblicks tvekan följde den modigo Moucheror henne, samt kröp tillsammans vid hennes sida. När de nu kände sig säkra på sitt gömställe, gåfvo de vika för en högst naturlig nyfikenhet samt böjde undan säfven så mycket, att de kunde se hvad som tilldrog sig, utar att sjelfva blifva sedda. De sågo då med en med förskräckelse blandad förväning fyra män, som buro en likkista på hvilken man kasta ett dyrbart svart, med silfverpaljetter alldeles öfversållad draperi.