Göteborgsposten – 23 oktober 1862, sida 1

— — ————760——: vida hon icke är allt för vanlottad af naturen? Ah, om de förbannade nigenarne, som stötte på oss igår, haft att göra med en tapper ädling och icke med en svag qvinlig varelse Pom du min bror, så skulle jag ännu hafva mina juveler och min sammetshatt med dess svajande hvita plymer. Vet du att du sjelf var förtjusande i dina små hvita halfstöflar med de förgyllda sporrarna, hvilka icke hade mera än en tagg, som mohrerna bruka? Jag saknar isynnerbet din dufhalsfärgade, med guldmoir kantade, jacka, dina korintfärgade pantalonger och din laxfärgade mantel som verkligen gafvo dig ett präktigt utseende vid de lysande banketterna i Moulins och Chautcelle. Och hvilka soup6er, Moucheron! — Det är verkligen grymt af dig, Chevrette, att framkalla så retande minnen nu, när vi äro bragta till hungersnöd, vågade dvergen infalla, hvilken kände sina tänder maskinmessigt hacka och mala i tomma luften. Min stackars laxfärgade mantel! I öfrigt erkänner jag, att mera än en ädel och dygdig dam vid hofvet komplimenterade mig derför. — Och dessutom var den en skänk af den ädelmodige fursten, monscigneur hertigen af Bourbon. — Tyst, kära syster, sade Moucheron, kastande oroliga blickar omkring sig och läggande ett finger på sin mun. Glöm icke att detta namn tillhör en ryktbar flykting, och att vi sjelfva i vår ordning äro irrande flyktingar, emedan vi velat följa honom. — Hvem skulle väl kunna höra oss i denna ödemark ? svarade dverginnan utbristande i skratt. Min stackars bror, du är bestämdt en narr.