Göteborgsposten – 23 oktober 1862, sida 1

SAA —— — stånd att gifva de franska medborgarne ede sjutio drachmer, promenader, villor, och behofsver ingen Marcus Aurelius for att i sit testamente tillkännagifva denna sin vilja. Örnen är åter uppsatt i sin förra stolta ställ ning, och föres 1 triumf till alla jordens hörn. Cesar och Augustus i en person, ombildar kejsaren Paris till en stad af palatser. Tuilerierna hafva intagit Capitol plats; dit rikta konungar och folk oroligt sina blickar, ty der finnes den makt som bestämmer öfver deras öde. Amfiteatrar med deras vilda gladiatorslekar och andra äro ej på modet, men det finnes derföre ingalunda någon brist på circenses. Verlden har öppnats på vid gafvel som en stor arena, för att gifva la grande nation förströelser och lekar. Insatserna i dessa vadpartier utgöras icke al några stackars vildars lif, utan af millioners lycka och olycka, som bero af en kejserlig mck. Åfven de mest blaserade måste uppskatta allt det förfinade i en sådan njutning. Men huru lyckligt kejsardömet än är att i andra afseenden efterhärma eller täfla med sina prototyper, finnes det dock ett, som kejsardömet i Paris ej kan lära sig ar Roms kejsardöme. Icke ens dess tanklösaste vänner hafva någonsin tänkt på att beskylla det förra för att ha trambragt en gyllne era i litteraturen. Men det finnes ej heller någon förebråelse som ostare göres emot kejsaredömet af dem som ej hafva sinne för örnar eller circenses, än just den intellektuela brist, som kommit öfver Frankrike under de sista tio årens jernhårda tryckning. Det finnes ej några antydningar till en ny Augustus-era; tvärtom, älven det franska snillets forna glans har mattats af. Hvem har väl glomt denna långa rad af skarpa tänkare, djerfva teoretici, inspirerade poeter, glänsande historieskrifvare, tjusande romantörfattare, outtömliga dramatici, mäktiga journalister, skickliga målare och kompositörer, oöfverträffliga skådespelare och musici, som töljt hvarandra sedan restaurationen i Frankrike? Hvem minnes ej det inflytande, som. de utöfvade på ej allenast deras eget lands ideer och smak, utan på hela Europas, genom att befria litteraturen och konsten från denna traditionela formalism, som skadat dem så länge, och genom att bana en ny stig, afkasta föråldrade reglor och djerst följa sitt eget snilles ingifvelse? Den långa raden är slut och inspirationens källa är uttorkad. Många af de ljus, hvilka förr epredo en sådan glans öfver litteraturen och konsten i Frankrike, hafva släckts ut, och de, som ännu återstå af den gamla stammen, utgöra blow en skugga af hvad de förut varit ) Lamartine måste på gamla dagar skrifva för rad och mödosamt teckna sina minnen, för att betala sina fordringsegare. Guizot skrifver, äf ven han, sina Minnen, eller författar angående bibehållandet af påfvens verldsliga makt tvenne volymer, hvilka ingen tänker att nåägonsin läsa eller kriticera. Thiers spinner arbetssamt ut sin historia öfver kejsardömet. Andra celebriteter äro antingen tysta eller endast sysselsatta med sina Memoires. Dumas och George Sand öka med några ytterliga volymer dem som de redan skrifvit. Michelet poetiserar öfver Hafvet; Montalembert sysselsätter sig med klosterinrättmngarne i Vestern; och så vidare — allt blott svaga ekon af förr en gång mäktiga röster. Knappast födda, dö de bort, utan att ha gjort något intryck på allmänheten, Intet af dessa verk, så fulla af snille och friskhet, som en gång elektriserade verlden och tillvunno sina för) Utom Victor Hugo, hvars Les Miserables är fullt jemförligt med om ej öfverträffande de flesta at hans föregående arbeten. eV RR