Göteborgsposten – 22 oktober 1862, sida 1

Bönderna stego skyndsamt och bullersamt upp, och allas blickar vände sig ofrivilligt från hålan. Samtidigt hade en jagtdräng rest sig i stigbyglarne och begagnade sin hopvikna hand såsom kikare, för att med uppmärksamt öga öfverse slätten. — Fort! ni andre, utropade hän, se der kommer hela jagten! Och verkligen syntes snart ett tjog unga adelsmän vika om en krökning på vägen. De voro till största delen klädda i buffelhudsjackor, höga röda stöflor, och hvar och en af dem bar i gördeln en reflad tveeggad jagtknif. Bakom dem redo tjenarne som medförde karbinerna och lifsmedeln, derefter, på längre afständ, följde jagtdrängarne, blåsande i sina horn och medförande hundkopplen, hvars brinnande otålighet de hade stor svårighet att hejda. Adelsmännen, som sågo att skallgångarne voro på sin post, skyndade i galopp emot skogen. Bönderna följde springande efter, svingande käpparne och utstötande vilda gladjeskri, som ej ens fanfsarerna eller hundskallet förmådde öfverrösta. Och hela denna tummultariska hop fördjapade sig i skogen, der den försvann som en andesyn. Men så snart det sista ropet förklingat och slätten blifvit tyst och öde, rörde sig hälans neddammade löfverk lindrigt, snåren darrade liksom under tryckningen af en ödlas eller huggorms hemliga framslingring; derefter vekos buskarne undan och tvenne hufvuden stucko fram, som alls icke hade något menskligt utseende,