Göteborgsposten – 22 oktober 1862, sida 1

gar hafva förlorat allt sitt intresse. Det ä en handfull prester och en dito stråtrötvare som slå sig ullsamman och begå några dum heter, af detta blir det aldrig mer någon e popå, knappast en riktigt god roman, det bli endast ett vanligt litet skurkstreck. Hva gör ni med transteverin-knifven under prest kåpan, hr biskop? hit med dolken, min bäst hr pater! Git ifrån er mordvapnet, fromme abbö! Pas de betises, sil vous plaiv. — Men kejsar Napoleon ... Prins Napoleon vet inte hvart han skal taga vägen. Han har uppenbarligen åter fåt en vink från högre ort om att han för sir fetmas skull behöfver motion och han hu hörsammat detta önma läkareräd. Men til Egypten har han ingen lust att begifva sig denna gång, hellre till Portugal för att helsa på svågern, eller vull Valencia, eller tull Corsica, — låt gå tör Corsica! Derifrån ull Caprera! Men kejsar Napoleon, kusinen ...... Åter, exdrottningen af Neapel! hon i sin tur spekulerar på att gå i kloster. Har man hört på maken? Hon vill afkläda sig husaruniformen och taga slöjan. Det är icke för roskull; det är 1 ett slags politisk exaltation, hvarull historien icke har något motstycke, knappast romanlitteraturen; hon har beslutat sig ull ett stort offer och hon skall bli ett helgon. Den unga hjeltiunan — säges det — har förlorat hoppet om ati se sig med litstrukt välsignad och dynastien Bomba skulle alltså utdo med hennes ädle gemål. Men dynastien Bomba skall icke utdö, får icke utdo, dynastien Bomba måste skjuta nya skott för att som ett yfvigt träd sträcka sina grenar upp mot stjernorna intill tidens ända. Drottvingen ölverlemnar derför sjelfmant och med adel resignation sin gemål i en eftertraderskas armar. Allt detta är en rörande historia och dessutom af den delikataste beskaftenhet. Men kejsar Napoleon ...... För allt i verlden låt mig vara i fred! Hvad är det ni vill med ert eviga kej-ar Napoleon? Hvad behagas? så sjung då ut en gång! Alt hav har hållit ett ännu nyare statsråd? Ån sedan? hvad sällsamt der? Att Thouvenel har gjort allvar af sin lörtviflade foresats att algå ur ministeren och alt kejsaren i hans ställe genast har tagit Italiens bepröfvade — motståndare Drouin de Lhuys ina sin konselj såsom utrikesminister? Hvad mer? Och detta finner ni så märkligt! På heder och tro, om jag kan tänka mig nåsonting mera naturlige! Att Persigny också resignerar, att Fould öljer med, att Baroche, att Rouher, att hela ällskapet retirerar för den med stor turkisk nusik uppmarscherande anti-italienska falansen? Vi medgifva det, detta är litet betänkgare, men äfven i det är det logik. Nå, är let mer? kanske att kejsaren sjelf —? Nej, kejsaren sjelf, han går fram och ter på golfvet och tiger som ett godt barn ch ser ut som ett stycke gråpajpersmask ned ett par igelkottstaggar påhättade åt hvar in sida, och spekulerar på nya förvånande fverraskningar och vet hvad han vet och isar med sina smala ögon. Till slut mumlar an för sig sjelf: nu skall det bli löjligt att e hvad den hederlige John Bull säger om llt detta! der har jag, hoppas jag, gitvit erlden litet att tugga på för en stund, cest on.... Cest tres-bon,.... Cest parsaitowent bon! 0. 0.