Göteborgsposten – 22 oktober 1862, sida 1

bildade ett grönt täckelse, vid hvars fot en matta af mossa och små färgrika ängsblommor utbredde sig. Denna friska beskuggade plats, en småleende oas mid i den omätliga slätten, så nära den dystra och ödsliga hålan, kunde mycket väl uppväcka misstroende hos de fattige bönderna, hvilkas förstånd ännu omtöcknades af barbarisk okunnighet och vidskeplig lättrogenhet. För dem var detta behagliga och inbjudande ställe endast en snara, ett bedrägligt lockbete för den oförsigtige resanden. Olycklig den som sökte ett ögonblicks hvila under pilarnes gröna kronor! Olycklig den som lät söfva sig af gräshoppans monotona surrning, af det orediga sorlet som hördes från vassen, af denna bizarra kärrmusik som var så mild och svag som en från fjerran hörd harpoklang! Olycklig han! Han insomnade för att icke mera uppvakna, ty de hemlighetsfulla gästerna i ravinen smögo sig sakta till honom, i sin svarta falang och qväfde hans jämmerskri med sina hemska tjut. Men idag, då solen redan med sina strålar förgyllde topparne på de höga träden, då bönderna voro likaså talrika som de spartanska hjeltarne vid Thermopyle, då hvar och en var beväpnad med sin hagtornspåk, idag utsträckte de sig oförskräckt vid kanten af hålan, under det de väntade att jägarne skulle anlända. Redan en fjerdedels timma hade de njutit sin angenäma sysslolöshet, i känslan att de voro män som, utan att darra. kunde trotsa faran, när en af hästarne, som stod midt på vägen hastigt klippte med öronen och uppgaf ett djupt och långvarigt gnäggande.