Göteborgsposten – 22 oktober 1862, sida 1

wWA 2w-WWAq — han har föredragit att i stället med ett sar doniskt leende gå sin väg ifrån dem och låt dem sjelfva derpå resa åt hvar sitt håll mec hvar sin, förlängda näsa. Man protesterar, na turligtvis! man reserverar sig, rikugt! mar kommer också efteråt att demonstrera, gud bevars! men hr v. Bismarck-Schonhausen — regerar. Sålunda slutade denna storartade före ställning. Den preussiska kammaren firade er kort seger. Den hade sramtvungit en kabi nettskris och hela Tyskland genljudade af triumfons glada toner. Konungamakten med guds nåde hade verkligen ett ögonblick gif vit vika för ett påtryck utifrån och man vantade sig, man hade obestridligen något skål alt vänta sig, alt konstitutionallismens princip nu hade lyckats vinna ett öfvertag i Berlin. Alltsammans endast en illusion! Konungamakten hade i en momentell svaghet glömt sig sjelf och sin guddomliga rätt och ministrarne hade varit litet tasatta. Bismarck har förstått alt reparera skadan och på samma gång bragt alla oma föregångare på skam. Konsten var endast att veta alt förtolka törfaltningen och det är ju alldeles icko hebreiska! Det är simpel tyska, ren preussiska, infödd berlinska! Och etter Bismarck-Schöonhausen ha vi Ratazri. Men denne senare store statsman sitter likval litet mera generad på sin hoga plats. Han har lånt skjuta på Garibaldi och räddat ltalien, han har gitvit den ädle och maktige gynnaren i Faris ett lysande prof på sin regerings krafifullhet och förmåga att beherrska stallningen, allt detta är godt och väl. Men nu — forsättningen, utvecklingen, resultatet? Nägot skulle ske, något var lofvadt halft om haltt, titta åt Tuilerierna! hviskades det, och ni skall få se något, så snart kejsaren kommit tillbaka. Kejsaren har kommit tillbaka, (han hade i Biarriwz hålliv på av segla sig i qvaf, men Cesars lycka var med honom!) och han bar redan två dagar derefter hallit en af sina beromda konseljer. Hvad der blet torhaudladt? Um Rom eller den brasilauska guanon? Man vill veta att H. M:t med sina mivistrar egentligen blott sysselsatt sig med frågan om de hya valen till den lagsultande forsamlingen, och mänga omstandigheter tyckas bekratta av lLallen cke stått på dagorumngen. Också har tKatazai, som redan hade sina nattsackar inpackade tor att flyga till Paris och beviuna ce)saren ein tacksamhet för Roms utrymning to de franska trupperna, befallt sin kammarjenare att — packa upp igen. Men kej-ar Napoleon ... 1 London sortsara irländarne med sina nölpåksslagsmål till Guds och påfvens ära, nen saken har fått en ny och lustig sida deri enom alt tvedrägtens hydra har innästlat sig land irländarne sjelfva, så att striden ej länge sores blott mellan dessa och garibaldistera, utan äfven mellan de päfliga irländarne ch de icke-påfliga af samma tungnafvade race. raribaldismen har nemligen bemaktigat sig tven icke så få af det papistiska Irlands söer och dessa höra till de mest oförvägna; e äro förbittrade, som ingen annan, på lordsayorn mr Cubett derför att han icke velat ppna Guldhall för det stora Garibaldimötet, ch en af dem har högtidligt förklarat, att om karibaldi kommer till London, skulle han på ina egna muskulösa armar föra honom i trimf upp i Guildhall och ställa honom der amför denne lordmayor mr Cubitvs åsyn m det så också skall ske — midt på Welngtonplatsen och för en lordmayor af helt nnan ull! — Men kejsar Napoleon ... I Neapel har blitvit upptäckt en ny bouronistisk sammansvärjning; dessa tillställnin