Göteborgsposten – 22 oktober 1862, sida 1

ten, rörande tillämnad skallgång mot vargarne, som ehuru man ånnu blott var på hösten, redan börjat anställa stor förödelse på landsbygden. Så snart natten intråädt lemnade marodörerna flockvis de stora skogarne som under dagen tjenade dem till skydd, och utspridde sig öfver slätten. Några framträngde ända till sådance enstaka gårdar som lågo vid skogsbrynet, och lade sig i bakhåll i något hörn af den fyrkantiga gårdsplatsen, för att lura på de bönder som fördröjt sig sent ute. Andra voro ännu djerfvare och gingo öfver planken, söndergnagde dörarne, strypte hundarne och förödde fårkättarne och stallen. Dessa nattliga kringstrykare hade nu spridt en sådan fasa i hela provinsen, att de uppbådade bönderna skyndat till med en ifver, hvartill man i mannaminne icke sett maken, ehuru man då för tiden ganska ofta tillställde dylika skalljagter. Stället som jägarne valt till samlingspunkt kallades Vargklyftan. Det var en djup, otillgänglig afgrund, hvars mynning förrädiskt var maskerad af buskar och snår. Folktraditionen berättade att denna ravin tjenat såsom tillhåll för ett helt yngel af varulfvar om hvilka man berättade tusende förunderliga och förfärliga historier. Hurusomhelst, så skulle man icke i hela provinsen hafva funnit någon bonde, som för en guldecu ens vågat ensam, efter nattens inbrott, passera förbi Vargklyftan. Midtemot hålvägen, på andra sidan landsvägen, slingrade sig en å, mycket täckt bekransad af pilträd och säf som