Göteborgsposten – 22 oktober 1862, sida 1

— — WW EEK — LE — nuftigare och solidare, än en gammal murken ståndsinrättning och historiska traditioner, hvilka med all sin vördnadvärdhet längesedan öfverlefvat sig sjelfva, Ryssland skall hinna upp Oss, om vi icke taga förspränget straxt, men Ryssland får icke binna upp Oss, det böra vi dock alla inse. Vi mäste stå särdiga som ett nyskapadt folk, förrän poliviken vid Neva kastar sig nästa gång ötver vår verldsdel, icke allenast som sorr, med hotet af sina hundradetusentals kosacker, utan med tyngden af en organiserad nationalvilja och med krasten af ett verkligt stort folk i stället tör blott ett stort rike. Om ej allt bedrager oss, skall Sverige också i detta afseende förstå den närvarande tidpunktens vigt och icke sofva ötver det rätta Ogonblicket; men himlen hafve sin forbarmande hand öfver de stackars professorerna i Tyskland! Ingen kristen menniska bör förvägra den preussiska deputerade kammaren sin aktning tör den sammanhållning och energi, hvarmed den in i sista ögonblicket häldat helgden at en grundsats, förutan hvilken intet så kalladt konstitutionelt samhälle kan ens annalkningsvis vara en sanning, och vi önska att dessa nu återvändande representanter må af sina väljare blifva mottagna med de mest hedrande hoch, med de mest rägade pokaler och de aldra behagligaste varma servetter, men tyvarr — är dermed litet eller intet gjordt. Detta, att det i Preussen, denna tyska stat, som så gerna vill vara det egentliga Tyskland, det framtida Tyskland, kan finnas en regering, nog litet buskabiyg för att vilja regera utan någon af folkrepresentationen antagen budget (vi tala här ej om herrehusets burleskt-tevdalistiska dunkande på de ökrälliga teatersköldarue med ett naderdånigt ja i ehorus!) detta är det afgorande. Detta, alt det är möjligt, att en ensam man, hr von Bismarckdchonhausen, kan utan ringaste fara skratta hela den så högt prisade tyska intelligensen och politiska bildningen midt i ansigtet och suga till sitt lands Åyppersta medborgare : ni är allesammans några barn med edra naiva siktioner och jag ämnar visa er hvad er konstitutionalism betyder, jag kanner vägen til pengarna och skall sannerhgen icke ett ogonblick generas af er skattebevillmngsratt, — detta, der är det sorgliga, som gor att man har skäl till att borja wisströsta om Tyskland och frukta för dess ode. Att sådant kan ske, så som skett är, synes omotsägligt bevisa, att hela den tyska uberallsmen är en dunst, hela folkandan ett vader, att alla dessa höga samhällsteorier, dessa skentagra statsdoktriner, dessa djapsinniga Gotha-silosofemer, som skulle göra Tyskland till det i fråga om politiskt Jelfmedvetande och social mogenhet makaosaste land i Europa, en försyn för oss alla, ennu icke år 1862 hafva törmätt att tränga genom ens den yttersta skorpan af en grossnägtig medeltidsofverlemning. I hvarje land, ter det gifves en enda gnista af verkig folkvilja i stället för blott folksnack, skulle en Bismarck vara moraliskt omojlig, i Preussen leremot se vi att det är ingenung, som hinlrar en dylk träckhet att faktiskt installera ig som en alldeles sjelfrådande makt. Bisnarck-Schönhausen har ganska riktigt gjort Napoleon d. Tredje efter, men har icke till len ändan behoft någon Espinasse, någon 2lecembernatt, några försåtliga anslag och våldamma öfverrumplingar, han har gjort alltsamnans helt lätt och nästan elegant, med bibeällande af en viss smak och Anstand, han ar visserligen gifvit representationen en öri, men med en mjuk glacchandske och blott ned de yttersta singerspetsarne, han har haft et i sin makt att låta kasta alla dessa herrar t genom fönstret, — utan tvifvel! — men