Göteborgsposten – 21 oktober 1862, sida 1

sion! Hur förbleknar ej allt, då dagen med sina ljusstrålar genombryter täckelet! Hur dunkelt och matt, utselt och lumpet tyckes då sej allt blifva, guldet, sammeten och speglarne, ja till och med sjelfva qvinnorna! Men nu är det natt och gasskenet kastar: sitt bedrägliga skimmer öfver dem. Sättom ose här i hornet — tänkom att det är en dröm och lådom drömbilderna gyckla rundtom oss! Näst intill oss sitter en dam med hög och ståtlig växt. Hon har gula handskar och en rosenfärgad solfjäder, en ljusgrå moiråklädning och en svart mantilj med spetsar. Hon ligger halflutande på den gröna damastsoffan, så: att man skådar hennes täcka lilla fot och den skönt afrundade vaden som höljes i hvitoch blårandiga strumpor. Eu annan dam går förbi 088, klädd i en med blått och svart melerad cumka. Under den blåhvita klädningen titta underkjolsspetsarne fram och en hvit plym svajar i den svarta: hatten. Der synes en annan klädd i en guldvirkad beduinmantel, med rund hatt och en krans af ljusröda törnrosor. Ack, hradögonen blixtra, banden fladdra och blommorna: dofta! Bo hel verld af skönhet ligger utbredd for våra ögon. Här se vi engelskan med sitt praktfulla ljusbruna hår vom stundom ligger upplagdt i breda flätor kring: pannan, och: stundom hänger i rika lockar ned kring halsen och nacken. Den äkta engelskan bär alltid slöja. Hon äter, dricker; talar och ler under slöjan. Jag vet ej om hon äfven kysses genom slöjan; men Jag tror det ej, fast hon under dansen: har densamma framför ansigtet och då håller den med munnen, likasom fransyskorna hålla sina näsdukar. Tyvärr kan ej ens engelskornas ifrigaste beundrare: förneka: att de hafva stora tötter. Fransyskorna återigen äro sällan vackra, men nästan alltid retande. De hafva fina och bleka: ansigten, småktande ögon, en liten prydlig uppnåsa, en lindrig skuggning på ofvanläppen. Deras: pannor genomlopus af fina blå ådror, deras här är tunnt och fötterna små och täcka: Fransyskorna ber sagna alhid solsjäder och kunna aldrig: lära sig engelska, Ty-korna tala engelska som infödingar, men likväl kan det aldrig: falla någon in att taga dem för engelskor. Har och der framskymtar en sådan: drömbild med spädt: ansigte, blåa ögon och guldgult hår. För att göra sig bemarkte utstyra de sig i de sällsammaste drägter. Harv ha vi! vidare en mörkögd qvinna från Triest, klädd i turkisk kostym med sammetebarett. Hon talar ypperligt franska och turkiska; men när hon tror sig obemarkt och låter något tyskt ord undslippa sig, så faller man ur illustonernas himmel. Hennes språk blir då en förfärlig österrikisk tyska. Här ha vi ett skyggt holändskt barn och der möter oss en verklig ;sterländska med långa svarta lockar och slänsande svarta ögou. Musiken ljuder! Dansen: börjar! Det är en kadrilj. Hvilken vild förbistring af nationalieter som nu hoppa: upp och ned! Men hwilka iro då dansörerna? Jo, här ha vi en midshipman i engelska marinen, — här en oflicer — och der en ung dandy från Westend. Dessa lansörer äro just desamma Jast young men, tver hvilka mödrarne i Belgravia så djupt och nnerligt beklaga sig, och de tillskrifva dessa nidnattsbaler orsaken till att deras egna saonger stå tomma och deras döttrar få sitta. Allt vildare blir dansen och vildare muiken — plötsligt afstannar den, då den nått vöjden af sitt raseri. Den sista tonen klingar rån orkestern. Allt är slut och ljusen släckas edan innan de eleganta damerna hunnit alla tlägsoa sig. Klockan slår tolf. Det är midnatt. Midnatten är Haymarkets timma, den timna då de sköna synderskorna inbjudas på rihe ör att åhöra uppbyggliga tal af biskopar och