Göteborgsposten – 21 oktober 1862, sida 1

varning från grafven. Han skälfde och satte sig ned på sängen. — Jag hoppas att Tristan icke gjort någon olycka åt sig sjelf. Men han har alltid varit häftig och vild, och Jag önskar nu att jag icke fällt de ord jag yttrade. Gud förlåte mig, om det händt honom något ondt! Dermed sköt han sangomhänget ät sidan. Dagens första ljusning kämpade redan mot månans sken. — Åh, han har väl tillbragt natten på nägot värdshus! var den tanke hvarmed han derefter sökte lugna sig. Likvisst tror jag icke att han hade en enda skilling, och drinkare var han ju icke, stackars Tristan! Gud gifve att han vore här tillbaka! Han lade sig nu åter — icke i sitt eget rum, utan i brodrens, der han menade att han bättre skulle kunna höra om porten öppnades. Han låg och lyssnade till det ringaste buller, tills han slutligen omöjligen kunde ligga längre. Det föreföll honom som om hvarje morgonvindens llägt med dånande stämma tillropat honom de ord som förföljde Kain: Hvar bar du gjort af lin broder ? När dagens ljusning tilltog i styrka, sväfvade len hädangångnes själ bort öfver brodren, hvars insigte var likblekt. Skaggans armar sökte slingra sig om hans hals, och den klanglösa