Göteborgsposten – 21 oktober 1862, sida 1

AA LU—UT—p L— gade krafter. När jag för ett år sedan åter kom till London, var den första sorgepost sor mötte mig den, att öfverdomaren Nicholso dött i delirium tremens. Nåh! Sic transit glo ria mundi! låtom oss nu kasta en blick in i Cafchantant. Först råka vi der på Evans mat salar och den fyrstämmiga klingande barnsån gen — ur engelska Glees; och från väg garne i dessa underjordiska hvalf blicka kon tertejer af skådespelare, skådespelerskor ocl snillrika rummelkurrar från förra århundrade ned på oss. Här blåser hr von Joel ännt sin lustiga Schweizer-de-Bu i sin käpp Den hedervärde tysken har nu snart en he menniskoälder öfvat denna konst i Evans mat salar och har derför af etablissementets egare blifvit upphöjd i tyska riksfriherreständet, med rättighet att ensam sälja cigarrer i denna lokal. Om vi icke äro rädda för att passera Westminsterbiidge, så hatva vi the Royal Academy over the water midt framför oss, Denna kungliga akademi på andra sidan floden är det största caf chantant i London, och troligen förminskas dess popularitet ingalunda at det utomordentliga larm och väsen som der föres. Hvar och en af dessa talrika cafåer har siD särskilda så kallade komiske sångareMästaren i denna genre är likväl en br Sam Cowell, som i sin utomordentliga blygsamhet antager uteln Verldens förste komiske sångare, Den mest utmärkande egenskapen hos en komisk sångare är att kunna skrika högt. Utan skrik forselar det. komiska sin verkan. Hans andra egenskap måste vara vighet; kan han icke springa, dansa och hoppa ötver bord och bänkar så är han ingen riktigt komisk sångare. På senaste tiden vann en scen som kallades the Nerves mycket popularitet. Kounkern försökte i denna roll atv karrikera vårt ärbundrades verkliga eller inbillade nervlidanden, och att, så godt sig göra lät, melodramauskt framställa dess alla sidor genom spräng, vridningar och klagoljud. Behällningen ble! stor och denna representation vann för hvarje afton allt större populariet, så att slutligen hvart enda cale i London, ja ull och med i hela England, bade sina Nerves. Men glans punkten under attonen 1 den kungliga: akadeonen 4over the water är de svarla sångarne, som bruka esterhärma en jernvägstur 1 de amerikanska slafstaterna. Det susar ännu tor mina ovon när jag tänker på denna musikal ska aftonunderhällning, som vanligen slutar med omkullstortande af stolar bord och bänkar, Klockan är tio på aftonen, Det är tid att besoka balsalarne. Tyvärr kan jag icke presentera mina läsare i Belgravias eller ParkLanes salar. Men är det sällskap hvari jag nu införer er något tvetydigt, så är det så mycket intressantare. The National-Assembly-Rooms ... En tindrande stjerna af gaslägor och kristaller ramfor dörren visar oss att vi äro på ort och ställe. Vi gå förbi Argyli-Rooms, som nu åcer stå öde, under det dess länge glömda rival, som fordom bar det anspråkslösa namnet Holborn-kasino, nu på nytt visar sig i prakt och glans. Vi mötas at ett bländande jussken och ljumma parfymdolter; blickarne berusas af de brokiga färgerna samt den verld af skönhet och behag som här tumlar omkring i dansens yra, fördubblad två eller re gånger af de helgjutna kristallspeglarne som betäcka väggarne. Den italienska musiken ljuder från det örgyllda orkestergalleriet. Här residerar Verdi, och alla dessa sköna och yppiga qvin-. or som ligga i de gröna damastfåtöljerna iro hans bacchantinnor. Allt är doft, ljus och I jutning — men allt är också endast en illu-l.