Göteborgsposten – 21 oktober 1862, sida 1

Men några minuter derefter gjorde den sofvande en rörelse. Hans andedrägt blef tyngre, ådrorna i hans panna svällde, och hans läppar framstötte osammanhängande ord. — Tristan, du är ju en liten narr jag har alltid varit din öfverman och skall alltid blifva det. Kom nu, skall jag leka med dig igen. Ha, ha! Det nästan pcjkaktiga skrattet bevisade huru många år den verldserfarne mannen drömde sig tillbaka i tiden. ÄÅter mumlade han: — Tristan, gif mig din hand; låt oss icke bli ovänner! Nu utsträckte den sofvande sin hand, men föll ut ur sängen och vaknade förfärad. — Jag drömde säkert att vi voro mycket onda på hvarandra, mumlade han, och sökte lugna sig dermed att det varit blott en dröm. Men det kommer sig deraf att Tristan har ett så tillbakastötande väsen ... a propos, Gud vet om han icke ändå kommit hem igen. Hans vrede måtte väl nu hafva lagt sig. Hej, Tristan! ropade han, i det han öppnade dörren till ett annat rum. Intet svar. Han gick ditin för att se efter. En egendomlig fruktan grep den engång så hårdhjertade mannen när han såg att rummet var tomt. Den hotelse som han ansett vara blott meningslösa ord, ljöd nu för hans öron som en