Göteborgsposten – 21 oktober 1862, sida 1

RN ————mweeemmeeemm,. gammal dam upprätt, klädd i en enkel svar klädning och en sidenmantilj. Ätven hon ä fransyska, emigrerad under revolutionen. De är madame Tussaud sjelf, grundläggarinnar af detta kabinett, hvilken dog för tolf år se. dan i en ålder af nittio år. På en bänk fram. för henne sitter en man som blickar uppmärk. samt och godmodigt på en hvar förbigående Hans ögon röra sig stundom, eljest sitter har i allmänhet styf och gravitetisk. Ett par da. mer sätta sig bredvid honom. Den ena vänder sig till sin styfva granne och frågar honom hvad den och den vaxfiguren betyder. Plötsligt far hon förskräckt upp, färdig att falla i vanmakt och utstöter ett lätt skri. Hon har märkt att hennes granne, den hvilken hon tilltalat, mannen på bänken bredvid: henne, är hvarken mer eller mindre än en vaxbild. Men urvisaren på frontespicen visar på nio. Klockan är nio på aftonen! Scenerna på Londons gator hafva förändrat sig. Det rätta nattlifvet i London har inträdt. Musik ljuder från alla håll. Tillochmed positiven promenera omkring. De göra sin sista rund. Svarta ÅSerenaders draga förbi med pukor, tamburiner och guitarrer. En pojke med blekt och affallet ansigte spelar på giga och en gammal man går omkring i solkhopen for att insamla några styfrar. Posthornen ljuda, akompanjerade af vagnarnes dolva rassel. Hvilken konsert, hvilket virrvarr at ljud som nu oupphörligt höres på Londons gator! Alla de stora bodarne äro stängda. Göromålen äro slutade — ooslla le plaisir! Och nu min kära läsare förllyttar jag dig i en blink från den lugna och tysta Bakerstreet till det brokiga och bullersamma: LeicesterSqnare. Leicester-Square! Huru många minnen dyka ej upp vid ditt blotta namn! Må äfven den renharige engelsmannen sky ditt namn och ej ens vid dagsljus våga beträda dig, så älska hkväl vi främmande? dig och blygaej öfver att tillstå detsamma, Dess gaslågor gnistra, der är Cafs chantant — der residerade m:me Leonie förr i verlden. Ack! Lelcester-Square hiknar alla andra stallen. Nar man åldras och skönheten förgår, blir man glomd. Här ha vi Panoplion, här Alhambra. Den blåa kupolen på det förra atvensom den senares fantastiska torn skjuta upp mot den stjeruupptyllda natthimlen. Och här i den mohnriska salen sväfvar den ypperlige monsieur Läöotard genom luften, högt ofver tusende åskädares hufvuden. Monsieur Leotard är outtrottlig, nan flyger alltjemt. Men låt oss nu gå gevom den mörka tvargatan ned till Swand. Hvarje vrå, hvarje hus ar mig här bekant — ag har så ofta gätt denna väg — der är Strand. Den utbreder sig ät båda sidor, ipplyst af tusendetals ljus. De båda männen ned transparent-hattarne på hufvudet gå der ikasom förr i verlden på hvar sin sida om sägen. Hvar och en af dem sticker enligt vavan en lapp i handen på mig. På den ena vatten läses orden: Coal Hole och på den undra: Judge and Jury. New opera. Admission rec. — Plastiska tablåer; — Domare och ury och öfverdomaren Nicholson! ... ) förBleknade blad i mitt minnes historia, träden myo fram! Påminnen mig huru han satt der sin länstol med peruken på nacken och med tseende af en äkta lordöfverdomare ... huru lan tände sin cigarr och beställde sin grogg att börja med. Men han har nu samlats ill sina fäder. Väl prålar bans stolta hufvud nnu med dess allongeperuk på affischerna vid Vaterloobridge; väl hånger hans bild ännu vom glas och ram vid hörnet af Wellington treet, men han sjelf är hädan. Hans efter-.. rädare fortsätta likväl rörelsen med oförsva-l