Göteborgsposten – 21 oktober 1862, sida 1

ver myriader af menskliga väsenden, sväfvade Tristans sjal; den framsväfvade oupphörligt, tills den kom till ett litet vackert hus. När Tristan sista gången trädde öfver dess tröskel, hade ban känt vrede i sitt hjerta och haft förbannelsens ord på sina läppar. Det föreföll hans själ som om de hårda, bittra orden ännu ständigt från denna tröskel klingade i dess öron: — Broder Tristan, jag har varit en flitig och sparsam menniska, men du har varit en slösare och lätting. Man bör uppfatta lifvet frän en förnuftig och verksam ständpunkt — du har varit för lättsinnig att göra det. Jag hjelper dig icke mera. Du fär stanna här äfven i natt, men sedan kan du gå ut och arbeta på gatorna — eller dö af svält, om du tycker att det smakar bättre. Och det förfärliga svaret hade varit: Ja, jag vill dö och bringa Kains förbannelse öfver ditt hufvud. Nu stod Tristans själihans broders boning, och ännu i detta ögonblick ville han framföra en anklagelse. Öfver den sofvande låg ett sådant lugn utbredt, som om hans moders son ännu ständigt legat blott några få alnar från honom, i den alkov, hvari de som barn lekt tillsammans halfva sommarnatten. Han hade ingen tanka för den fridlösa gestalt som sväfvade hän öfver jorden.