Göteborgsposten – 21 oktober 1862, sida 1

— Men inom kort flammar det ånyo up; först på vidt skilda ställen, sedermera all tätare, liksom stjernorna framträda på himler År det då verkligen ej stjernor som der blic ka fram från himlen och vattenspegeln? Plöts ligen ser man en skimrande rand på hvarde ra sidan om floden. Den upphinner oss, de går vidare och ilar ända längst bort mot för stadskullarne. På ett ställe liknar denna sträl linie en slösaktigt sammansatt kedja af blix trande diamanter; på ett annat flammar de liksom en jätteorm af eld, — på ett ställ rör don sig, på ett annat står den stilla, de slår den armstjockt upp i luften, der hoppa den och lyser blåaktigt liksom ett irrbloss. Plötsligt höra vi tätt bredvid oss et skramlande, liksom af jern mot jern; vi hör en ventil öppnas. Ett gulaktigt ljus ström mar ned öfver vår plats på bryggan. Det ä gaständaren som med sin jernstege går frår lykta till lykta. — Omkring oss ligger m London milsvidt i gasljuset. Ett antal a 27,728 gatulyktor skimra och inbjuda oss til nya skådespel af frojd, njutning eller elände Klockan är åtta på aftonen. Hvart skol vi vända oss? Klockan åtta är Londons egent ligen nyktra timma. Teatrarne börja. Men jag är ingen vän af de engelska teatrarne Adelphis melodramer äro tör öfverdrifna för min smak. Med olympicteaterns nyheter kan Jag lika litet försona mig som med Strandteaterns farcer. Jag tycker om den italienska operan i Coventgarden, och tyckte ännu mera om Hennes Majestäts teater, då der fanns en opera. Om jag nu hade frivt val, ginge jag till Tussandis ty jag har en viss förkärlek för madame Tusauds kabinett, Då jag inträder i denna sal och plötsligt ser mig omgifven af konungar, poeter och fältherrar, af de mäktigaste män och skönaste damer från alla nationer och århundraden, så glömmer jag för ett ögonblick att de blott äro vaxdockor. Deras ansigten förefalla som om de lefde. Jag deltager för en stund i deras stolthet, deras triumfer, passioner, hat och elände. Jag gör min komplimang tor alla Georgarne och rullar mig i stoftet för drottning Anna. Den kraftige och ståtlige Fredrik Wilhelm IV sväfvar fö: mina ögon sådan han var i sin lyckas dagar. Jag kan icke undertycka mina tårar, då jag besmnar huru mycket äfven konungarne äro underkastade lyckans skiften och på samma sång måste jag beklaga att så mycket snille, å mycken älskvärdhet och godhet gå sorlorade i ett förseladt hf och i en gagnlös strid mot det som, ej: mera stär att bekämpa . . . Et let mest intagande ansigte i verlden — blondt ch soligt, med grekisk mössa på den ädla fjessan, — ler mot mig. Det är en nordens ,lomma, begrafven under Hellas ruiner, det ir drottningen af Grekland! Och här ser nan den mest rörande bild af alla — en lilestängel, ung, dygdig och skön, som nu i in svepning, sofver sin sista sömn. Hennes sänder äro hopknäppta och hennes ögon äro lutna, hennes hjerta har längesedan upphört tt slå, barmen häfves ej mera och lugni hviar det derpå liggande crucifixet. Det är n:me St. Amaranthe, enka efter en öfverste id Ludvig XVI: lifgarde, hvilken stupade rid angreppet på Tuillerierna den 10 Auguti 1782, trogen sin konung och sin pligt. Ion var ett af Frankrikes älskvärdaste frunimmer och Robespierre ville göra henne till in mätress, men den dygdiga och kungligt innade qvinnan tillbakavisade den mäktige epublikanens kärlek. Derför släpade Rosespierre henne inför rerolutionstribunalet och sin lefnads tjugondeandra år besteg hon moigt och med fasta steg schavotten. År icke etta ämne nog för en dikt eller ett drama? 3akom denna sofvande martyr står äfven en mk TE