Göteborgsposten – 21 oktober 1862, sida 1

stämman skulle gerna velat hviska dessa ord: Broder, miu ende broder, låt oss forläta hvarandra — men det var för sent. Döden hade trädt emellan dem och omsjliggjort forsoningen. Och vidare for den bevingade själen — bort till en af de mörkaste gatorne i den astora staden, der en hjelplös fattigdom tycktes hafva uppslagit sina bopålar. Eada innevånären i ett vindsrum der, var en ung qvinna. Man kunde icke gerna kalla henne flicka, ty lickaldreas friskhet prydde icke längre de magra och tärda kinderna, men en ren och sann qvinlighet låg prägladt i hennes yttre. Alldeles påklädd hade hon lagt sig på sängen, och den kolnade skaren på ett nästan utbrändt ljus antydde att Hon måtte hafva vakat länge. — Och hon kan sofva en så lycklig och fredlig sömn! suckade sjalen. Har då redan hvarje minne af Tristan trådt i bakgrunden. Detta var dock icke händelsen. På ett litet bord låg ett bref, för hvars skrifvande hon sutit uppe halfva natten — en natt, hvars hvarje timma är så dyrbar för den, som om dagen skall uppfylla en engelsk lärarinnas tunga pligter. — Ilvarför lemnade du mig i vrede? stod deri skrifvet. Tristan . . . min enda tröst, mitt hjertas glädje, huru Kunde du tro att jag icke älskade dig? Skall jag åter och åter säga dig