Göteborgsposten – 20 oktober 1862, sida 2

vrdtti1411I 26BEE up fatta ett gemensamt beslut, föregår rättigheten att vägra. Herrehuset kan enligt art. 62 i författningen icke ändra budgeten. Den preussiska författningen medgitver visserligen Herrehuset den tormela rätten, att i sin helhet vägra budgeten. Det betviflades icke utaf dem, som antogo denna bestämmelse i försattmogen att en sådan rätt blott i de utomordentliga-te fall kan utöfvas af Herrehuset. Eftersom Uerrehuset emellertid eger rättigheten, -å vilja vi icke säga någonting derom, att det utöfvat denna rättighet. Det har tyvärr gått längre. Ej nöjdt med att förkasta budgeten, sådan den framgått ur deputerade kammarens diskussioner, har det återställt i deras ursprungliga skick alla de punkter, som deputerade kammaren förkastat. At Herrehuset dermed brutit mot författningen är klart; deputerade kammaren har ätven i en resolution formligt förklarat det så. Ett sådant beteende af Herrehuset fattades blott, för att stegra till sin yttersta höjd det preussiska folkets bekanta känslor för en första kammare, hvilken i hänseende till sin antiqvariska sammansättning icke har sin like i hela verlden. En församling, hvilken till största delen består af personer, som genom privilegier äro befriade trån alla personliga skatter och militärtjenston, hvars majoritet består af den lilla adeln, som är van attl. besätta de flesta nyskapade officersplatserna, t. ex. alla de sxratio nya regementsbefälhafvarne, — en sådan församling tillmäter sig förg fattningsstridigt att bestämma, huru mycket det preussiska folket skall betala i skattebördor för hvarje enskild post i budgeten, namneligen för militären! Vi befinna oss vid början till en strid öfver hvars utgång intet tvifvel kan råda. Att göra omåttliga utgifter emot folkets vilja, det är för en regering säkraste vägen au stärka parlamentets makt. Hela det preussiska folket — såsom vi gerna kunna säga, ty de bekanta undantagen bilda en mycket ringa bråkdel — står i skuld hos sina representanter. Det ges ingen eländigare komedi, än de deputationer, som trummas tillsammans af godsegare och ortodoxa. Det emottagande, som våra deputerade skola, efter en session som förskaffat dem icke allenast Preussens och Tysklands, utan hela den bildade verldens deltagande och bögaktning, finna i sitt hem, skall lemna ett talande vittnesbörd om folkets lynne. Hela folket står i skuld hos sina lagliga representanier. Det finnes gentemot ministåron Bismarck-Schönhausens uppträdande ej mera något parti inom landet. Personligheterna och de osta om småsaker med förbittring förda partistriderna, ett elakt arf från de inreskakningarne 1848-49, skola väl slutligen bringas i glömska genom den förestående stora gemensamma kampen för landets författningsenliga rätt. Angående Herrehusets sista sammanträde skrifver en berlinerkorrespondent: Presidenten Grabow såg (efter diskussionen) ett halft dussin gånger på sitt ur; väntade han på någon? Ministerbordet var tomt — väntade han på ministrarne for utjemnande af rösterna? Det tycktes så Hr v. Bismarck och tvenne at hans kolleger inträdde i salen; och genast var resultatet formedlad:: med hogljudd stämma, med stark betoning uppläste presidenten husets enstämmiga beslut (hvari deputerade kammarens förka-tande af regeringens budget forklarados ogiltigt). Dermed var huretarbete slut. Nu foljde upplasandet af det kongl. beslutet, som tillkännagaf sessionens slut! Derefter omnämnde Grabow 1 ett kraftigt sluttal landets forfattningsenliga rätt och utbragte ett med stormande bifall upptaget lefve(!) för den mot författningen trogne(!) konungen och for den besvurna författningen, detta oförstörbara bollverk sor Preussens frihet! Och en half timme derefter lade herrehusets president husets samma dag fattade beslut — under hans anhängares skratt — till husets handlingar! De utländska tidningarne meddela ännn icko några uppgifter om ministerförändringen i Frankrike, men af deras berattelse framgår dock temligen tydligt, att man redan forut inom allmänheten var öfvertygad om bibehållandet af status quo i Rom, tör hvilken tanke man ansåg sig ha stöd i det förhållandet, att den förre franske gesandten i Rom, Lavalette, som hyllade åsigten att franska trupperna måste dragas tillbaka från Rom, ej mera skall återvända dit, utan följas af Latour dAuvergne, hvars päfliga sympatier man ej betviflar. Man talar nu i Paris mycket om en ny utmärkelse, som -kall skapas i Frankrike, nem ligen en civilmedalj, hvilken skall, för att gitva hederslegionskorset ett högre värde, for de civila erhålla samma betydelse som militärmedaljen för armåen. Från Italien ingenting nytt, om ej det, att en läkarekonsultation varit om Garibaldi, hvars resultat var den förklaringen, att Garibaldis slutliga läkande är otvitvelaktigt, så att Ne ma