Göteborgsposten – 20 oktober 1862, sida 2

Fran Utlandet. Om statskuppen i Preussen yttrar sig Kölnische Zeitung, som hyllar fullt konstitutionela principer och är en tidning med anseende, bland annat sålunda: Prens: tillstånd är beklagansvärdt! Det har den nye ministerpresidenten hr v. Bismarck-. -hönhausen sjelf medgifvit i det tal hvarmed han i konungens namn afslutade landtdagens andra session för i år. Utan att den preussiska statsförfattningen af d. 31 januari 1850 blifvit upphäfd, skola dess vigtigaste bestämmelser icke tillämpas. Äfven i England händer det, att enskilda punkter i budgeten beviljas först efter d. 1 april; men det inträtfar aldrig och kun aldrig ske, att, såsom under detta löpande år i Preussen, alls ingen budget kommer till ständ, derföre att den förkastas af lorderna eller regeringen sjelf. Och det är ej sauut, att i Preussen finnas andra författningsenliga bestämningar öfver parlamentets vigtigaste rättighet, bevillningsrätten, än i England, Belgien och andra konstitutionela stater. Äfven der måste de trenne statsmakterna öfverenskomma om den allmänna hushallningen. I händelse deputerade kammaren ej synes nog frikostig för regeringen, så kan denva göra försöket och upplösa kammaren. Misslyckas försöket, beviljar kammaren ej mera, än den upp.östa, så är budgeten s utligt faststälid, ätven om den till formen jemväl måste gå genom öfre kammaren. Dennas röttighet i penningeangelägenheter är mycket sä som möjligt begränsad ; och man har i England alls ingen föreställning om möjligheten att öfverhuset skall kunna förkusta hela den af Uuderhuset fastställda budgeten. Men att regeringen sjelf kan förklura: denna räcker ej till för mig, jug förkastar den! deråt gapskrattar man icke allenast i England, utan i hela verlden. Det kan ej heller tänkas någonting löjligare. Ty hvartill tjenar då hela diskussionen? Kegeringen kunde ju vid budgetens framläggande helt enkelt förklara, ej allenast att det, enligt dess öfvertygelse, icke kan regeras sparsammare — det gör naturligtvis hvarje regering vid framläggandet af hvarje budget —, utan äfven att den icke kan godkänna någon annan budget. Hvartill tjenar under sådana omständigheter den ötverflödiga farcen att välja folkrepresentanter, skicka dem till hufvudstaden och låta dem, hvem vet huru länge, för ingenting rådslå om en statshushållning hvilken regeringen redan fastställt. Sedan äldsta tider tillbaka hafva ständerna hos