Göteborgsposten – 20 oktober 1862, sida 1

— Ja, men han kan icke göra någon nytta, den herrn... dessutom är han så stolt, att man knappt kan göra något för honom. 2 är nog för honom, Likvisst skulle jag gerna vilja hjelpa honom, om jag kunde, för hans hadangångne faders skull. — Hvad vill han? — Det fick jag ej riktigt veta. Han uppehöll mig nemligen ute i förstugan, och alldenstund jag hade brådt — du vet ju. Emma, att den stackars Williamssons fallissemang upptagit. mig hela dagen — bad jag honom komma igen i morgon. Men den unge Tristan talade så stoft, ja, nästan pockande, att jag blef ond och sade till honom att han gjorde klokast i att icke komma igen, förrän han lärt sig något mera höflighet. — Den stackars unge mannen! Kanhända att han var i stort bekymmer och trångmål! sade bustrun med deltagande röst. Han såg så vild och förtviflad ut, när han gick sin väg. — Det har jag aldrig kommit att tänka på och nu önskar jag sannerligen att jag varit mera tålmodig. Emellertid har han ju en broder som står sig godt, och som kunde hjelpa honom om han vore i trångmål. — Ja, men du skall ju ändå göra något för honom, Edvard, icke sannt?