Göteborgsposten – 20 oktober 1862, sida 1

nölje. På nattens vingar slög skuggan bort öfver den sofvande staden och stannade vid ingången till det hus, der Tristan knappa tolf timmar förut inträdt med anspräksfullhet och vrede, ehuru han der blott beklädt en underordnad ställning. Taken på det sätt, hvarmed han här uppträdt, kom själen att genomilas af en stolt glädje, när han inträngde i det innersta rummet. Här satt den han sökte, med sin hustru vid sin sida. Tristan hade aldrig sett dessa drag utan att ett hårdt och sträft uttryck hvilat öfver dem. Nu, när de verldsliga omsorgerna icke gjorde sitt inflytande gällande, kunde han knappast igenkänna dem; så hjertligt och innerligt var det småleende som låg utbredt deröfyer, och den stämman, som nu skämtade och pratade om husliga obetydligheter, föreföll honom vara en helt annan än den barska och sträfva röst, som så ofta genljudat i det lilla mörka kontoret. Men här sutto de — den stränge tjenstemannen och hans varmhjertade hustru; nöjda och kärleksfulla samtalade de med hvarandra efter den försvunna dagen. Slutligen såg hustrun på klockan och sade: Nu hafva vi pratat tillräckligt i afton; men innan vi gå till hvila ville jag gerna höra litet om den stackars unge mannen, som kom hit, likasom om vi skulle ... var det icke Tristan han hette ?