Göteborgsposten – 20 oktober 1862, sida 1

senaste sänger så energiskt sig uttalande fosterländska stämningen mer än någonting annat bidragit till att för svenskarne lätta upptäckten af ett för dem ända till senaste uder alldeles obekant fenomen: tillvaron af en Finsk patriotism). — Nu följa åtskilliga utfall mot Sverige i ständigt stigande klimax. Under längre tid kunde man dessutom ej lösslita sig i Sverige från den fördomen, att hvarje yttring här (i Finland) af kärlek till eget iand innehöll ett affall från, nästan ett forräderi emot Sverige; i bästa fall ett underkännande af Finlands förbindelse till det folk som infört kristendom och den första ullstymmelsen af civilisation på våra kuster. Svensk patriotism ansåg sig derför förpligtad ex officio att förbise existensen af en Finsk sådan; och de som gjorde sig misstänkte för slik forbrytelse, näpstes efter omständigheterna med grof smädelse eller finare hånlöje, stundom med hvardera på en gång. — — Det vore i sanning icke det minst angneliga resultat, Sägnerna kunde åstadkomma, ifall de lyckades bidraga att något nedstämma den dryga förmyndarton(!), hvarmed man alltför länge på andra sidan Bottenviken suåst till hvarje lifligare uttryck af den känslan hos oss, att det icke är de gamla ledbanden, hvaraf vi för närvarande hafva det mest trängande behof. Så snart vi undslippa atv såras af denna allt för öfverlägsna, snäsande, förhånande eller ömkande ton, skola vi finnar med all sköns tacksamhet lyssna till de råd och förmaningar, svenskarnes välmening ha att erbjuda oss. — I sådan dryg förmyndarton resonerar förf. hela arbetet igenom så ofta det är tal om Sverige. Huru ensidigt förf. ofta domer synes bäst at följande hlla citat, der det tyckes törf. om den döende krigaren att :detta styckes klena värde är ett rättmätigt straff tör den oridderlighet, hvartill skalden (Runeberg) deri gjort sig skyldig emot Åbo skärgårds alskliga täcka tärnor. Hvari består då denna oridderlighet? torde mången fråga. Hr Cyg nåeus ander den ligga dori, att Runeberg ej låt den finska flickan heller upptäcka en sin landsman, än en Ffallen svensk. Det anförda torde vara nog att visa skuggsidorna af detta 1 öfrigt så förträffliga verk, hvilket ingalunda saknar sina ljusa sidor, och som dertor, oaktadt alla utfall mot Sverige, är ytterst läsvärdt och, om man abstraherar ifrån förtattarens Schwedenfresserei, torde blifva en både angenäm och nyttig ledsagare vid studiet af Fänrik Ståls Sägner för vännerna af den Runebergska sängmon. Hr Cygnus synes sjelf förundra sig öfver det berom han ulldelar Runeberg och slutar derför naivt nog arbetets första afdelning med foljande lilla tirad: Såom vid en sällsam kuriositet skall framtiden sannolikt ändock fästa sig vid den besynnerliga ihardighet, hvarmed en finsk författare, hvilken jelf mer än de flesta andra i detta tidehvart blifvit trakterad med de sura karten af vårt inhemska dåliga humör, aldrig tröttnat att prisa en annan, som har uppburits, såsom ingen i detta land före honom, och ännu mindre någon bland hans samuvida. En tysk författare Wenzel Joseph Men2el, har nyligen företagit sig att i ett historiskt sorgspel om 5 akter behandla den svenske kungen Erik den fjortondes lefnadslopp. Detta sorgspels största fel och på samma gång stora sortjenst uttalar författaren sjell i sitt förord, då han säger att han smickrar sig med att vid teckningen af hjeltens karakter och skildringen af fakta så noga som möjligt hafva följt den historiska sanningen. I detta sitt bemödande har förf. ock lyckats öfver ) Kursiveradt hos författaren.