Göteborgsposten – 20 oktober 1862, sida 1

vågade han komma det öga att brista, hvari ännu ett par timmar förut den älskade kärleksfullt blickat in och satt sin gestalt återspeglad — när han likväl visste att lika som hennes bild stod i hans öga, så stod den ock fastad i hans hjerta, och när han derjemte äfven kände betydelsen af detta medvetande? Huru vågade han att göra de läppar kalla, som hon haft rättighet att smeka och kyssa? Ja, det var en synd, en förbrytelse, det insåg han nu, han, den dodes själ. Nu, när han skiljt sig från sin dödliga hydda, från den länk, som med känslornas makt fjättrat honom vid det jordiska, nu kände han det stora felsteget. Likväl var den jordiska naturens egenkärlek ännu icke alldeles försvunnen. — Verlden var hård och hjertlös mot mig, tänkte han; ständigt sökte jag dess goda sidor, men fann dem icke. — Mina vänner försäkrade mig om deras tillgifvenhet, men i nöden öfvergåfvo de mig; mitt eget kött och blod stötte mig ifrån sig... jag tviflade på sjelfva kärleken, och hade jag icke skäl dertill? Och finns det nu så mycket som en enda lefvande själ, som tänker på den, som nyss för alltid lemnade jorden? det skulle jag gerna vilja veta. När han framfört denna önskan kände han sig genomträngd af en makt som själen eger, sedan den blifvit befriad från sitt jordiska om