Göteborgsposten – 18 oktober 1862, sida 2

Rh ättegån g 1 S Q — 2 — 2 — — cU 2 — 2 — Poliskammaren. I thorsdags hölls undersökning angående en stöld om i onsdags morgon blifvit begangen från lykttänlaren Ljungholm, boende i gamla Sockerbruket vid södra Hamngatan. Förloppet härvid hade varit fölande: — Ärbetskarlen Anders Jonsson tillbragte emte några andra personer den föregående natien mder ett kalas hos Ljungholm, vid hvilken sesttilltällning kortspel innehade främsta platsen bland förustelserna. Kille och Åknackomvexlade med warandra, men på båda spelen hade Jonsson en bengd otur, så att han icke blott förlorade de få iksdaler han hade i kontanter, utan äfven vid det ista försöket att beveka spellyckan sin påhafda rock. Öfter en så olyckligt tillbragt natt uppbrot Jonsson emte de öfriga framemot kl. 6 på morgonen. Som len kamraten, hvilken genom odets lek satts i sesittning af haus rock, var nog litet liberal att j ens låta Junsson låna densamma, medan han andrade hem, fick Jonsson af Ljungholm låna eu innan. Då de utkommit och skiljt sig åt, kände sig jonsson, dels till tölje af nauvaket dels at intagen ortäring, oredig i hutvudet, och i detta tillstånd foll lonom den tanken in att han borde atertaga sin ock. Han återvände derföre till Ljungholms bostad, wars fönster ligga mycket lågt invid marken. Han ann dorren låst, men som ett af de öfre fönstren ill rummet voro öppna, stack han genom detsamma n armen och aftog krokarne på det nedre funstret, anu inue i rummet visserligen icke reda på sin rock, nen i stället märkte han att Ljungholms chillonnier stod öppen. Han undersökte dess innehåll och påräffade i densamma 17 rdr i penningar. Dessa benaktigade han sig i ersättning för den honom berofvade rocken. Han ertappades snart och befanns innehafva 15 dr 48 öre at de stulna penningarne. Naturligtvis blef han genast häktad. Intor pohskammaren erkände han sitt brott. Målet törvisades till radhusrätten. — Hustrun Eva Andersson som redan för något sedan anklagats för fickstöld på sisktorget, men då, efter hvad hon Sjelf i går i poliskammaren påstod, slapp undan emedan hon hittat och alldeles icke stulit en portmonna, har nu blitvit fast för en dylik påhelsning i nästans fickor. Hon bemärktes nemligen i onsdags af poliskonstapeln n:o 67 Larsson göra slna slug omkring Nya Salutorget, marcherade hit och dit än etter en ån etter en annan person. Isynnerhet var det ett elegant klädtirunvimimer som hon tycktes ha utsett till sitt rot. Hvart denna tog vagen, dit gick Eva ÄAndersson, och Larsson som höll noga utkik på madamen, såg henne åtskilliga gånger rack ut handen mot fickorna på truntimrets lust atsidande paletot. Larsson gick dlutligen tram och srägade fruntimret om hou mistat nagot, men fick ett nekande svar; dock hade hon nyss förut känt att någonting dragit i paletoten. En kort stund derefter anmälde pigan Anna Gustafva Andersdotter från Fässbergs socken, att hon mistat en summa penningar, som hon hatt förvarade i sin kjortelsäck. Larsson misstankte naturligtvis va Andersson, hvars toregående manövrer tydligt adagalagt, hvad non hade i sinnet. Hon anträflades straxt derefter, och bedyrade naturligtvis sin oskuld. Trots detta tog Larsson henne med sig för att föra henne till poliskammaren, men märkte dervid att hon släppte penningar på gatan. Han tog dertöre vill hjelp en annan poliskonstapel, hvilken töljde ester henne, 10r att se till att hon ej kastade några penningar ifrån sig. Vid atvisiteringen i poliskammaren befunnos de sedlar hon innehadde ligga hvar för sig, eller på samma sät! som den bestulna lagt desamma, allt eftersom hon for törsälda varor emottagit dem. Vid det polistorhör, som igår hölls om saken, var Gustafva Andersdotter närvarande och sade sig med säkerhet igenkänna Eva Andersson såsom en person hvilken nägra minuter förrän hon märkte sim förlust, spatserat fram och tillbaka kring hennes kärra. Eva Andersson fortfor att neka, och yttrade att de penmmngar, hon vid häktningstillsallet hade på sig, hade hon dels tått af sin man, dels hade hon tagit dem ur en sparbössa, i hvilken hon så småningom samlat dem. Detta senare belopp skulle upgalt till 30 rdr; likväl trodde hon sig ej ha haft mera än 15 å 20 rur qvar. Det var henne synbarligen en forarglig sak att uppifva, huru mycket hon innehatt, ty hon hade icke haft tid att räkna de stulna penningarne och ej fått veta huru mycket som vid visitationen fråntagits henne. Nu lärer det forhallit sig så, att den summa som på henne anträffats uppgick till vida mera än hvad hon sade. — Under förhöret om denna stöld anmältes äfven, att en för tilltället närvarande hustru Betty Olsson för ungetar tre veckor sedan blitvit. på torget bestulen på 13 å 14 rår. En dvinna hvilken dock Betty Olsson ej med bestämdnet kunde igenkänna i Eva Andersson, hade infunnit sig vid den förras lass och frågat efter priset på af henne medfört fårkött. Efter att en stund ha sökt nedpruta priset och derunder trängt sig nära inpå Betty Olsson, försvann den okanda, och kort derefter märkte Betty Olsson att hon förlorat sina penningar. — Äfven till denna stöld nekade Eva Andersson. — Målet uppsköts på åtta dagar, och qvarsitter Eva Andersson under tiden i celltängelset. — Fortsatt undersokning hölis igår med för mordbrand häktade maskinisten Bengisson. Under förhöret, som egentligen blow bekräftade, hvad som förut kommit i dagen, upplystes töljande: I afseende på det uttryck, som Bengtsson i våras skulle haft till gjuterlarbetaren Svensson, Latt det vore bättre att sälja ett par rum än att låta hela huset brinna, förklarade Bengtsson nu, att han sagt Sspringa i stället för brinna. Smedgesällen Johansson hade varit arbetare hos Svensson; han igenkände den pyts som etter branden blifvit funnen i Bengissons källare såsom Bengtsson tillhörig. Den hade förr varit begagnad tili att deri förvara stenkolstjara. Källaren brukade vara låst. Bergtsson aumärkie i afseende på pytsen, att om densamma vore hans. så hade den varit stulen i minst fyra månader. Arbetskarlen Fredr. Landtbom berättade, att då han, som efter branden vaktade i källaren, anmärkt att der luktade tjära, hade Bengtsson yttrat -att det ej varit tjära i hans källare sedan han reparerade. — Äfven Landtbom hade hört Bengtssons son Gustaf Adolf yttra: Pappa, men hvar är den pytsen med tjära i som stod här igår, eller som pappa ställde ned här igår afton. För öfrigt tyckte Landtbom det underligt, att Bengtsson ej blitvit väckt af de rop som uppgitvits af den, hvilken först blet A don nå mvelkat längt afständ hefintAldan varca