Göteborgsposten – 18 oktober 1862, sida 1

blick öfver hans dolda egenskaper, så får mar en aning om hans hjertas djup och man lär sig att rätt uppfatta haus sjils storhet. Samma mot. sats upprepar sig i en eller flera riktningar hos de flesta individer, och blott den, som med mers eller mindre skarp Psykologisk blick bildar sig en föreställning om det inre, vet att häfva densamma. När jag derför säger att hjelten i följande lilla episod är en af dessa hvardagsmenniskor, med hvilka man hvilket ögonblick som helst kan sammanträffa, så skall innehållet af de få raderna stå i en motsats härtill, som måhända skall förekomma skärande, men som i detta fall delar gemensamt öde med de talrika motsatserna i lifvet. Tristan var en man som kände sig djupt nedtyngd af sorger, hvars beskaffenhet det kan vara öfverflödigt att här omtala. Han gick med snabba och tysta steg igenom de öde gatorna i west-end i Lonon. Hans öga höjde sig aldrig till den hvälfda himlen utan var stadigt fästadt på jorden, liksom om blott den manat honom till hvila. Det var en klar och solig juliafton, en tid på året som på landet, i mark och skog, lifvar och gläder, men som just genom sin herrlighet gör den londonska luften ännu mera märkbar och tryckande. På den väg Tristan gick svalkade ingen frisk aftonfläkt den heta atmos