Göteborgsposten – 17 oktober 1862, sida 1

— Det förundrar mig, sade en liten köpman; han har köpt en faslig mängd salt fisk, och vatten släcker ej törsten. — Är han icke möjligen något vriden i hjernan ? — Kanhända har han sett spöken på kyrkogården. — Nej, men hans mormor kommer hvarje natt och hotar honom med helvetets eld och lågor. De goda menniskorna ömkade honom. Han lät dem prata och var verksam, samt lyssnade, spionerade och gjorde sina iakttagelser. Sitt löfte till sin hustru hade han hållit och sönderslagit sitt vinkrus, men så skickligt att det ännu innehöll tillräckligt, för att om söndagen inom stängda dörrar kunna erbjuda honom en styrkeklunk. Han tyckte ej om ljudei af klockorna, emedan det erinrade honom om veckans mödor. Han hade eljest med hull och hår egnat sig åt furstens intressen och begaf sig ofta till Dathos sakli, försedd med lifsmedel och nyheter. Under Österns himmel, liksom i Nordens dimma läker tiden de djupaste sår, och ofta växer glömskan snabbare i själen än gräset på grafkullen. Daria, som före sitt giftermål älskat en annan, såg i spegeln att tårarne utplånade hennes skönhet, och med hvarje vecka blef hon allt sparsammare derpå.