Göteborgsposten – 17 oktober 1862, sida 1

— — ———— sin fordna älskarinna vittnar om stor hjertlös het. Han har dock varit bekant med denn person i 11 är och alla hans kärleksglodand bref till henne förut harmoniera föga med han språk nu. Hela affären hade troligen för län gesedan och till parternas belåtenhet varit ar rangerad om ej m:ll L. vändt sig till en a dessa sakforare som här finnes så godt om Hr Åbergs blifvande svärfar hade neml. bju dit m:ll L. i förlikning 2 eller 3,000 rdr fö en gång samt dessutom 200 rdr om året si länge hon lefde, men då hon härom rådförde sig med en sådan der advokat afböjde har förslaget och uppmanade henne att fordra 10,00 rdr i skadeersattning, hvilka han påstod med lätthet skulle kunna utpressas. Men detta gick ej så alldeles efter beräkning. Det oförsynta anspråket tillbakavisades och rättegången började. Den är afslutad i första instansen, ty rådstufvurätten frikände kapten Åberg, då mill L. ej förmått fullt bevisa sitt käromäl. Saken hvilar nu hos hofrätten. Underligt är att våra stora tidningar ej redogjort för detta senare mål eller edsörebrottet och den derpå loljande häktumgsätgärden. Ett rykte — för hvilket jag ej vill gå i borgen — förmäler att m:ll L. i häktet gjort ett försök att beröfva sig hfvet — det fattades bara detta för att komplettera slutet af detta ruskiga fall i våra rättegångsannaler. M:ll L. mottog med resignation polismästarens order om hennes häktande och hon gick med stadiga steg mot den lilla dörren längst fram till venster i polisens vossionsrum och hvilken genom en lång gång för till det inre af fängelset. Vi ha på sista tiden varit vittne till en strid på lif och åoåd mellan Kongl. teaterdirektören och Mindre teaterns direktör, hr Stjernström. Striden har gällt en af Victorien Sardous komedier, den förut omtalade La Papillonneeller Fjärilsfebern, såsom de svenska öfversättarne kallat den. Hr Stjernström hade först tillkännagitvit, att han skulle gifva pjesen, men han blef helt obehagligt öfverraskad en vacker morgon att se den annonserad af Kongl. teatern, och om man än skulle kunna utbreda sig något öfver bristande grannlagenhet, så måste å andra sidan ihågkommas, att den som först kommer till torgs får också först sälja. Så äfven här. Emellertid har hr Stjernström blifvit besatt narrad. Baron Stedingk var mycket förargad öfver att se Södra teatern knipa ifrån sig Cora ou Lheclavage, på hvilken K. teatern tänkt skära ej så litet guld, om ej just med tälgknif, men alla fall mycket guld. nnu värre ond blef K. teaterns direktor, då han såg den äfven vå k. scenen till uppförande antagna komelien Les petits Oiseaux (De små såglarne) gitvas, utan att han visste ordet derom, vå Mindre teatern, och dertill gifvas så, att let var omöjligt försoka någon täslan. -La Papillonne annonserades, såsom sagdt, af Mindre teatern, baron Stedingk hade också jesen, öfversatt till och med; huru nu ställa ill för att kunna få revanche? Jo, baron Stelingk var ganska fiffig. Som bekant är det akt af alldeles omöjligt att förekomma att ju cke bland sujetterna vid olika teatrar i on ufvudstad blir bekant hvilka pjeser äro unler inöfning vid de resp. teatrarne. Baron stedingk har dock visat att hemligheten kan eraras, men endast genom en äkta fransk oup de theäåtre. Denna bestod deri, att konedien Fjärilsfebern inöfvades hemma hos aron Stedingk alldeles enskildt och att åt La Papillonne gafs för de i densamma speandes skull ett annat namn, hvilket man säer lär ha varit En upprättelse, Listen lycades fullkomligt, och hr Stjernström blef såedes dupe. Men icke förthy, eller rättare ist förthy, annonserade äfven hr Stjernström Fjärilsfebern till dagen derpå, ty pjesen