Göteborgsposten – 16 oktober 1862, sida 1

hon annars så bittert sörja? Om hon gör det ur djupet af sin själ, så bör jag väl förlåta henne. Sedan furstinnan fulllgjort sina skyldigheter såsom enka, drog hon sig undan. Fursten återuppsökte sin asyl, oviss, orolig och nedtyngd af den djupaste smärta. Vid sin hemkomst till palatset emottog Daria talrika besök af vänner och slägtingar, som kommo för att beklaga hennes stora förlust. Hvarje gång man berömde någon af hennes mans egenskaper utbrast hon i häftiga snyftningar. Småningom öfvergick dock samtalet till amnen der det alls icke var fräga om den döde. Nya besök, nya sogeutbrott! Detta skådespel fortfor till solens nedgång. Om aftonen gjorde furstens tjenare, enligt vanan, sina anmärkningar. Jacob, som utsträckt sig på palatsets balkong, hviskade sålunda i den bredvid honom makligt liggande Basilis öra: — Furstinnan har i dag utgjutit flera tårar, än hon gjort under hela sitt föregående lif. — Sorgen, återtog Basili, liknar ett illasmakande medikament, och ju hastigare man sväljer det, dess förr är det förbi. — Den sanna sorgen fäster sig i hjertat som yxan i trädet, och ger sår som ej så snart botas. — Tror du att fuarstinnan älskar armeniÅ ern?