Göteborgsposten – 16 oktober 1862, sida 1

för den minsta småsak, skyndade han att underrätta sin herre, som släpade sig till tröskeln, och genom den halföppnade dörren såg han den qvinna han älskat och som bedragit honom. Furstinnan beledsagades af sin trogna Salome, som i sina armar bar en i rödt klädd liten flicka, hvars hår var upplagt i sju flätor. Kammarjungfrun nedsätte på marken, bredvid dess moder, barnet, hvilket började leka med de runda kiselstenarne som betäckte fadrens graf. Daria föll på knä, bad, gret och slog sig för brostet, der hjertat icke klappade i öfverensstämmelse med den stora förtviflan som hennes yttre åthafvor läto förmoda. Salomå efterhärmade i det närmaste sin herrskarinna, och barnet kastade då och då en förvånad blick på de båda qvinnorna. Daria bar med särdeles behag sin sorgdrägt; den sladdrande gördeln, det med stjernor beströdda diademet, den tillbakakastade spetsslöjan, de långa bruna flätorna, allt gaf henne utseende af en sorgens engel. Furstinnan ansågs vara den vackraste qvinna i Tiflis, och den som sett henne der bon knäböjde i sin sorg, skulle hafva funnit att det anseende och rykte för skönhet som georgiskorna ega, ingalunda är öfverdrifvet. Dimitri, som såg henne, mindre med ögonen än genom minnets trollspegel, mumlade med qväfd röst: Bedrog hon mig verkligen? Hvarför skulle