Göteborgsposten – 14 oktober 1862, sida 1

var ytterst trogen sin man, kunde den unga makan dock icke lösrycka sitt hjerta från sin ungdomsälskare ; hon led i tysthet, utan att beklaga sig, men hon harmades dock i sin själ. Den unga furstinnan var svag som ett barn och saknade denna resignationens förmåga, som är de bedröfvadle själarnes mod. Förtalet fäste i tysthet sina giftiga smädelser vid det gamla, berömda namnet, och några illasinnade rykten hunno ända till furstens öron, ehuru han dock visste att tygla och dölja sin svartsjuka. Från detta ögonblick skydde han lilkväl Daria, och hängaf sig ånyo åt sin ungdoms förderfliga nöjen. Ötvergifven och plågad af enamheten tillbragte furstinnan största delen af sina dagar antingen med att gråta, och skildra sin sorg för sin disyster, Salom, hvilken innerligt deltog deri, eller ock med att leka med sin lilla dotter. Salomk var vacker och kokett, tyckte om prydnader och vackra kläder, och lät derför af Vamirans skänker förleda sig att gynna och befordra en kärlek, som hon tvärtom bordt söka qväfva. Genom hennes medverkan vexlades bref mellan de begge älskande, och en dag fann Dimitri på divanen i sin makas boudoar en georgisk ballad som blifvit qvarglomd der. En förfärlig aning, blandad med ännu förfärligare misstankar vaknade plötsligt i hans bröst.