Göteborgsposten – 14 oktober 1862, sida 1

konhet hade sorvarfvat henne tillnamnet vardi, Kaukasiens ros. Olyckligtvis bry sig föräldrarne i Georgien sällan om sina döttrars böjelser. I hela orienten, till och med bland de kristna stammarne, ir qvinnans värde såsom medlem i samhället och såsom maka nä stan intet, och mödrarne skatta sig derföre lyckliga, och anse det som en himlens välsignelse när de föda gossebarn till verlden. Mannen är der allsmäktig, han styrer och herrskar; hustrun lyder blindt och skulle aldrig våga att sätta sig emot herrskarens vilja eller blotta infall — hon är med ett ord blott hans första slafvinna. Henne tillhör allenast att sköta de inre göremålen i huset, der hon lefver ett riktigt klosterlif; högst sällan visar hon sig utomhus, nemligen endast när hon går till kyrkan eller badet, och då nästan alltid beslöjad, enligt det persiska bruket, med en lång hvit slöja af bomull, ylle eller siden, hvari hon med mycken smak och koketteri insveper hela sin gestalt. Före sin förening med furst Dimitri var den sköna Daria, som landets språk så vackert uttrycker sig, sårad af kärlek till en ung armenier vid namn Vamiran, hvilken blifvit uppfostrad i Frankrike. Säledes var det ej underligt att hon fälld: bittra tårar när erkebiskopen i Zionskyrkan läste välsignelsen öfver hennes äktenskap. Eburu hon