Göteborgsposten – 14 oktober 1862, sida 1

krona, såvida han undandrager det vacklande båtveväldet sitt stöd. Dylika varningar kunna ej blifva utan frukt hos detta sydländskt passionerade, tör intryck mottagliga sinne, och kejsarinnan framfor dem ull den de angå med en bevekande vältalighet. Huru mycket grund der är tor påståendet om denna bearbetnings framgång lemnar jag derhän; jag vill dock erinra den, som menar att Napoleon III icke är den man som låter ställa sig under tofleln, att dylika jernnaturer dock alla ha någon svag sida. bellia inverkade på Snason och Omphale på Herkules, hvem vet ej det. De voro, invänder man, den fysiska kraltens horoer och ej den moraliska, som det moderna Frankrikes sjelfherrskare. Söker man 1 häfden, finner man dock icke så få exempel på mån, som utmärka sig genom stor karaktersstyrka och fasthet och dock en eller annan gäng besegrats af den qvinliga vältaligheten. Anmärkningsvärdt är att Garibaldi, denna algjordt poetiska personlighet, opraktisk med all sin hogsinthet, sin entusiasm och själsstorhet, så snart de yttre omständigheterna krätva jemkningar, koncessioner och diplomatisk finess, är en atgjord gunstling hos de prosalska genompraktiska engelsmännen, Denna Jattegestalt som rör sig med så mycken hänvigt-loshet bland alla dessa småtornuftiga pygm6er hvarpå vår tid öfverflodar, har vunmt John Bulls hjerta. Garibaldi är en moralisk kuriositet och det en at adlaste slag. John Bull älskar kuriositeter, han reser verlden omkring för att finna dylika, och placerar i sina publika och privata museer så mänga han kan komma åt. Se der hvarföre Garibaldi har slagit an på honom. Garibaldi begär dumhet på dumhet i sin patriotiska entuslasms sublima enfald. HIela verlden säger att den italienske hjelten komprometterat sig, sitt omdöme, sitt sunda förnuft, sitt rykte, sim ställning, sitt namn i historien ete. etc. John Bull låter hela verlden tala, vet att han sjelf är en del at denna hela verld som måste ha ett ord med i laget och han får det också. Ilan håller meetings, meetings och meetings 1 det oändliga öster och vester och soder och norr på sin stolta ö, han talar, han applåderar, han hurrar, han subskriberar outtrottligt tor den fångne hjelten, han slåss i Hyde Park i stor skala med irländska påtvevänner för Garibaldis ära, han reser till Spezzia tör av uflägga sjukbesök hos honom och sänder dit en af sina beromdaste kirurger m. m. m. m. Kort sagdt, han vurmar för Garibaldi, för nit tonde ärhundradets största moraliska kuriositet, och han onskar icke något högro an att försäkra sitt land om densamma liksom han törsäkrar det om så många andra kuriositeter inom konstens och naturens gebiet. Åunu alltjemt tyckes denna garibaldiska entusiasm vara i stigande. Den olantliga batalj som levererades i förrgår, söndagen den 5 oktober, mellan hundratusen kämpar för Garibaldi å ena och för St. Petri etterträdare å andra sidan, visaratt saken antager stora hotande dimensioner, egnade att sätta myror i hufvudet på sjelfva den nonchalante Lord Palmorston. En batalj, levererad i Hyde Park, emellan hundra tusende med de mest olika vapen försedda stridsmän på sjelfva sabbaten — detta är ep monstruositet som knap past låter oss känna igen vår vän den förnuftige, den sansade, religiöse och laglydige John Bull. Saken är desto besynnerligare som Italien är lugnt, liksom om träffningen vid Aspromonte varit tillräcklig att forjaga den garibaldiska berusning som nyss genombäfvat halfön — förjaga den till England, såsom det tyckes. Det är i denna entusiasms extravaganta yttringar som man måste söka orsaken tilll