Göteborgsposten – 13 oktober 1862, sida 2

het åt alla Sydförhundet tillhöriga slafegares slafvar, har ej väckt den sannolikt dermed åsyftade hänförelsen i Unionen. De republikanska tidningarne uttala sig erkänsamt öfver dem, men mena dock, att den skall bli utan verkan. Hos den stora allmänheten har den ej gjort någon effekt. Journal of Commerce i New-York säger, att proklamationen blott kan leda till att kriget varar längre. Till Times skrifves från New-York under d. 24 sept.: Alla menniskor, med undantag af de ytterliga abolitionisterna, betrakta proklamationen som ett politiskt nusstag. Alla papper föllo i går, och guldagio gick upp till 18, liksom silfveragio till 15 proc. Det demokratiska partiet anser proklamationen vara rättsstridig, emot författningen, otidsenlig och orättvis, modan republikanernas åsigter äro delade. Samme korrespondent skrifver om slagtningen vid Antietam Creek (Hagerstown), att den alltmindre visar sig ha varit en seger för nordarmen. En betydlig styrka sydtrupper står ännu alltjomt på Potomacs strand å Marylandsidan, och de trupper som drogo sig tillbaka till Virginien, gjorde detta helt makligt med alla sina vapen, ammunition, artilleri, bagage, sjuka och sårade. De äro i besittning af Shenandoahdalen och hafva vid Harpers Ferry tagit så rikliga förråder samt lätt och tungt artilleri, att de derigenom fått skadestånd för alla de faror och förluster som de utstått under fälttåget i Maryland. Förlusten uppskattas ännu alltjemt på båda sidor till 30,000 man. General Braxton Bragg, som kommenderar en 30,000 man stark sydarm6 i Kentucky, har undvikit en slagtning med nordgeneralen Buell och marscherar på Louisville. Han har fordrat uppgifvandet af denna plats. Kommendanten general Nelson har vägrat att gifva sig och uppmanat alla qvinnor, barn och andra, som äro oförmögna att strida, att lemna Louisville, emedan han vill till det yttersta försvara platsen. Man tror icke, att han skall kunna göra något egentligt motstånd. Nordgeneralen Buell förföljer, såsom det säges, general Bragg, under det sydgeneralen åter följer den förre i hälarne, så att Buell råkat mellan tvenne eldar och kan tvingas till kapitulation. Kongressen i Washington har nyligen antagit en lag, som afskaffar mormonernas månggifte. New-Yorkertidningarne uppmana presidenten Lincoln, att ännu för någon tid se genom fingrarne med mormonerna, emedan de, oafsedt månggiftet, äro trogna anhängare af unionen. Detta råd öfverensstämmer fullkomligt med Lincolns förklaring om slafveriet, hvilket han vill behålla eller afskaffa, alltsom det ena eller andra mest gagnar unionens sak. Guvernörerna i 16 nordstater hafva samlats och förklarat sig eniga med Lincolns politik och proklamation. De begära en reserv af 100,000 man. Sydtrupperna hafva gjort staden Winchester i Virginien till sin operationsbasis, men hålla jemväl en stor truppstyrka vid Potomac, för att hindra nordtrupperna från att gå öfver floden. Rykten hafva en tid varit i omlopp om, att sydförbundets gesandt i Frankrike Slidell skulle haft företräde hos kejsar Napoleon och anhåällit om Söderns erkännande af Frankrike. Kejsaren säges nu vid detta tillfälle ha bragt slafverifrågan på tapeten och förklarat, att det skulle möta stora svårigheter för honom att obetingadt erkänna Sydförbundet utan hänsyn till slafveriinstitutionen. Ett sådant steg, sade han, skulle utsätta hans regering för det skarpaste tadel, icke allonast hemma, utan äfven i utlandet, der man betraktar Frankrike som frihetens och humanitetens vän, som ulla racers befriare. Det skulle af detta skäl vara honom kärt, att på förhand få veta, om Sydförbundets regering vore hugad eller icke, att vidtaga mått och steg af ett eller annat slag till de svartas snara eller senare föregifvande, och om hon ville lemna franska regeringen upplysningar härom eller icke. Härtill skall Slidell hafva svarat, att han skulle meddela sin regering kejsarens önskan och skicka sin ;rivatsekrete rare, furst Polignac, till Richmond. — Utan att vilja på något sätt gå i god för trovärdigheten häraf, förtjenar dock anmärkas, att vi här åter ha framför oss ett exempel på den af Napoleon så mycket omhuldade händelsernas logik, hvarföre man skulle kunna ledas till tanken att ett napoleonskt finger är med i spelet. Om t. ex. sydkongressen beslöte, på Frankrikes inrådan, att efterhand afskaffa slaf