Göteborgsposten – 13 oktober 1862, sida 2

igen är det blott en sten eller något annat som nedfallit och vållat rubbningen som skrämde mig. Så är det bestämdt! Lugnad genom denna sista tanke återvände han långsamt, utan att likväl känna sig rätt väl tillmods, med framsträckt hals och spejande ögon, till grafven, försökande att förjaga den syn som på engång skrämt honom och gjort honom nyfiken. Slutligen bom han fram till kanten af den mörka och djupa grafven. Här och der spridde aftonen sina skuggor öfver mausoltgerna, cypresserna och de byzantiska korsen. Dödgräfvaren närmade sig, framsträckte örat och trodde sig höra ett doft buller. som med hvarje ögonblick blef allt svagare. En frossa genomgick hela hans kropp, men sedan han stärkt sig med ett korstecken hoppade han ned i grafhålet, och med tillhjelp af spaden upplyftade han med kraftig arm det vid kistan illa fastsatta locket, då han förnamm cu tung suck, liknande en döendes sista farväl af lifvet. Det var hög tid att dödgräfvaren kom, ty den döende var alldeles sanslös och ordentligen flöt i kallsvett. Efter hand trängde den friska luften till och smekte hans ansigte. — Godt! Hjertat slår ännu, sade befriaren, i det han tog upp kroppen och lade den i gräset. Han öppnade kläderna och gned fursten på bröstet, för att återbringa lifsvärmen. Denne