Göteborgsposten – 13 oktober 1862, sida 2

slöt sig krampaktigt om den helgade buxbomsqvisten. Då insåg han att han var dömd att dö här, långt från menniskorna, sedd endast af Guds öga, han, som tillbragt sin ungdom i utsväfningar, som icke fått kyrkans sista absolution; men i stället att vrida sina händer i raseri kände han plötsligt en lefvande tro nedstiga i sin själ likkasom en stråle af den gudomliga nåden. Instinktlikt spände han sina muskler och samlade sina sista krafter, och med en våldsam ansträngning, som rubbade kistan ur sitt läge, klappade han på lifvets portar. Det var vid detta oväntade buller, som dödgräfvaren Grigory tog till flykten. Såsnart han kommit till häcken kring kyrkogården vände han sig om, för att förvissa sig, att icke något spöke förföljde honom, men när han icke märkte ens någon misstänkt skugga hemtade han något mod och sedan han läst en kort bön kände han sig stå stadigt på sina båda ben. — Vid den heliga Nina, vår skyddspatronessa! utbrast han; jag är hvarken en narr eller en mes! Har jag icke hört min mormor, som var en god kristen, förtälja att de döda någongång stå upp ur sina grafvar? Lazarus, en fattig menniska, liksom jag, blef ju efter att hafva varit död i tre dagar återuppväckt af Christus, som kanske ännu från himlen gör underverk? Nej. nej! Fursten är redan kall som jorden, och tro: