Göteborgsposten – 13 oktober 1862, sida 1

medförde massor af nyfikna, och slutligen vore 25,000 personer af alla samhällsklasser församlade. Blondin anträdde sin färd från den engelska stranden och gick djerst och säkert mot den amerikanska. Kommen midt på linan satte han sig makligt ned, för att beskåda det praktfulla sceneriet omkring sig. I närheten af den andra stranden lade han sig ett ögonblick med ryggen mot linan, slog kullerbytta, kom åter upp på tötterna och sprang hastigt till landningsplatsen. Till denna fård hade han behölt fem minuter. Vid sin ankomst blef han belsad med dånande bisallsskri. Huruvida de jublande hållit vad att han skulle störta i vattnet, låta vi vara osagdt. Efter tjugo minuter var han åter på linan, denna gång med en fotografiapparat på ryggen. Två hundrade fot trån stranden fastband haa sin balancerstång vid linan, uppställde sin apparat och tog en bild af den med menniskor betäckta stranden. När han vände tillbaka från den engelska sidan sköt han en tung skottkärra framför sig. Ungefär på tredjedelen af vägen gjorde han halt, bringade skottkärran i jemnvigt samt satte sig sjelf derefter ned med med benen i kors, och hållning och min som om han blott varit en olntresserad åskådare. I närheten af den amerikanska stranden steg han till och med in och ställde sig i kärran. Denna syn var äfven för de efter retmedel så lystna amerikanarnes nerver för mycket. Damer och herrar om hvarandra föllo i vanmakt, tusendetals vände sig bort, och de som behöllo Blondin i sigte stodo förfärade och höllo andan. Underrättelserna om detta mera än djerfva företag blefvo i Europa ansedda för fabler. Några värdshusvärdar i sådana trakter i Amerika, dit de lustresande förut plägat strömma, men som nu genom Niagara blefvo satta i skuggan, hade del häri. De skrefvo till London att gången på lina öfver Niagara blott varit en humbug, en värdshusvärdsspekulation. Det funnes visserligen ett Niagara, men ingen Blondin, som blott vore en myth tillhörande hafsormens klass. Denna myth, denna hafsorm fortsatte emellertid i en vacker och kraftfull mans synliga och kännbara gestalt sina promenader öfver Niagara. Hvarje gång tillströmmade stora massor af menniskor, och hvarje gång blef det någon ny öfvorraskning. Än uppträdde Blondin såsom blindbock, med hufvudet tätt inhöljd i en säck, än bar han en man på sina skuldror och förskaffade åskådarne en extranjutning, genom att låtsa det han halkade och vore nära att störta ned i djupet. Hans föreställningar år 1859 slutade den 2 Sept. med en promenad på lina, som. erbjöd det nya att han midt på linan afbrände ett fyrverkori. Under vintren utförde han i åtskilliga städer i Unionen idel konststycken, som kommo håren att resa sig på ens hufvud; på våren var han åter vid Niagara. Hans ärofullaste och mest lysande dag var den 14 September nämnde år. Bland åskådarne, som med extra tåg anlände från Kanada och Unionen, befann sig nemligen äfven prinsen af Wales. Att han skulle bjuda den höge gästen på något storartadt, derom voro alla öfvorens, och de flesta åskådarne hängåfvo sig åt den glada förväntan att det skulle bestå deri, att lindansaren toge den engelske tronarfvingen på ryggen och bure honom öfver Niagara. Såsom man kan läsa i hans biografi, tro de goda yankees ännu i denna stund, att detta skådespel blott derföre gått dem ur händerna, att hertigen af Newcastle förbjöd det. Något oerhördt lät Blondin dem dock skåda: han gick på styltor öfver vattenfallet. De svårigheter han härvid hade att bekämpa voro så synbara och så stora, att