Göteborgsposten – 10 oktober 1862, sida 1

——k: AQe-ccc wA —— blott om obetydligheter. Somliga menniskor som hvarken äro födda till storhet eller kunna utföra stora saker, känna sig olyckliga då storheten lägges på dem, men Lincoln lider ej af denna svaghet. Han är skyddad i sina goda afsigters fullständiga stålrustning, och synes ej ens märka huru otillräckliga dessa afsigter äro. New-York skulle töredraga Jef. lerson Davis på hans plats; Philadelphia skulle kanhända föredraga Mlellan, och Boston med alla sina kyrkor skulle utan tyifvel skrika på Fremont; men Lincoln skall troligon ej lemna någon af dem några utsigter, utan att dertill dritvas af samma kraft som Napoleon begagnade den 18 Brumaire och som rekommenderas at en hel del folk såsom det enda möjliga för landets räddning. Men detta päron är ännu ej moget och inom ett så långsamt och obeslutsamt folk som Amerikanarue skall det kanhända icke alls mogna. Ånnu hafva de blott blitvit sårade i sina känslor — icke i sina borsar. Men om det gamla anglosachsiska blodet icke af den nya verldens atmosser blifvit helt och hållet forändradt, skall man, då dessa heliga tingestar — börsarne — vidröras, börja att i fullt mått uppskatta det borgerliga krigets obehag. Regeringen synes ätven inse denna fara, och inkomstsamt förmögenhets-skattens skruf skall ej börja vridas förrän d. 1 Maj 1863 — före hvilken tid både regeringen, skulden och det närvarande kriget kunna ha försvunnit på en och samma gång. Commodore Wilkes, samma herre som tog sydstatskommissarierna på Trent till fånga och som nu studerar den internationela lagen för att rättfärdiga sina föregående slutledningar samt löser de tvifvel som kunna uppstå i hans sinne på ett sätt, som hvarken Grotius, Puffendorff, Vatel eller någon senare auktoritet skulle erkänna, har blifvit utnämnd till befälet öfver den amerikanska sqvadronen i vestindiska farvattnet. Han afreste för tre dagar sedan till stor tillfredsställelse för den alltför talrika klass at folket, hvilken aldrig anser tillfället olämpligt för ett krig med Englaud, och till oro om ej förargelse för de sansade och aktningsvärda personer, som inse att Nordstatsregeringen för närvarande har alldeles tillräckligt att göra, utan ett gräl med en annan nation. Commodore Wilkes må vara en god sjöman och en ganska aktningsvärd man; men om det fanns någon plats i nordstaternas flottas tjenst som han isynnerbet var olämplig att sköta, så var det just den, till hvilken han blifvit satt. Hans olämplighet är så tydlig att hvar och en anmärker det. Alla siender till England glädja sig och vädra de kommande krånglen med epikureisk törtjusning. Men alla andra beklaga att styrelsen varit ovis nog att sätta en dylik sackla i narheten af ett sädant krutmagasin, så vida den ej önskar en ny Trentaffär, eller någonting värre för att deri finna en afledare för den iarikes politikens växande faror, och beslutat sig för att i hatet mot England förena de olika partierna, hvilka visat sig aldrig kunna komma öfverens i något annat. Mr Seward har nyligen utgifvit en flygskrift, hvilken af hans vänner blifvit helsad som ett mästerstycke af logik och ett segranle försvar af Nordens politik. Men som dess alska resonemanger och uppgifter smickra let nationella högmodet och lidelserna, är det ej öfverraskande, att ingen gör sig mödan att vederlägga dem. Jag vill dock framdraga fölande prof på mr Sewards förvända argumenation. I andra paragrafen af skriften säger an: Principen för amerikanska styrelsesätet är fred med och vänskap för alla stater ch alla menniskor. Detta är en påtagligt riktig uppgift (hvad beträffar landets törhål anden till England under de sista 20 åren,