Göteborgsposten – 10 oktober 1862, sida 1

— — —— ä— — tionen vid Harperes Ferry i besittning, eller att retirera mot Manassas. Men om nyheter om deras reträtt kan tolkas på samma sätt som krigsministeriet nu gör det, skulle bhiladelphia, om ock icke Washington och Baltimore, for ögonblicket vara raddadt, och dess medborgare kunna åter sofva i fred och skrifva till New-York efter det guld och siltver som de sände dit för att ha det i säkerhet, då de hörde att den store Stonewall Jackson troligen skulle kasta sig öfver dem. I Newyork — så lätt uppblåses folket af förhoppningar — helsas sydstaternas reträtt med lika mycken glädje, som om den verkligen slutade kriget, och man uppmanar presidenten att i segerns ögonblick vara störsint, att utfärda en proklamation om allmän amnesti, att uppmana Söderns ledare att återvända under deras rätta ötverherrskap och understödja Unionen sådan den var och konstitutionen sådan den är?, att fraternisera med Jefferson Davis, att låta det förflutna vara glömdt och afsluta hela saken under allmän fröjd samt törbereda den nästa stora rörelsen, uppslukandet af det britiska Amerika och Mexiko. I ett sådant ögonblick äro båda partiernas ådragna små skulder en sak som ej förtjenar uppmärksamhet. Morgondagens tilldragelser kunna komma att bära ett annat utseende, men till dess äro optimism och skryt de herrar som beherrska fältet. Lincolns förlust af popularitet, hvilken hvarje dag blir allt tydligare, kan näppeligen anses bekräfta massornas till ordspråk blifna opålitlighet. Han bar ej fallit på en gång; man har hela månader bortåt hyst ledsamma aningar om att han ej vore rätta mannen för krisen; men man kände sig ovillig att tadla en så hederlig och uppriktig man, så angelägen att göra det råtta, om han blott visste sättet, så svårt pröfvad af motsatta partier och af en händelse ställd i en så oerhördt kinkig och farlig belägenhet. Men det har funnits en gräns för detta vänliga undseende, och de ministrar, med hvilka han omgifvit sig, hafva så nedsatt Norden i dess eget anseende, så hånat den allmänna friheten, så gement begagnat den hederlige mannen för sina egna enskilda ändamål, så oppet handlat i afsigten att vid nästa prosidentval bemäktiga sig hans plats, så helt och hållet lånat sig sjeltva åt befrämjandet af alla slags intrigörer och bedragares personliga afsigter, och så ihärdigt släpat den konstitutionela regeringens sak genom smutsen, — att det tålmodiga folket slutigen upprest sig vid detta skådespel och försÖkt att på Lincoln kasta den ansvarighet som ran så ofta skrytande påtagit sig, Man skulle kanhända ha fördragit honom mycket längre, fall lyckan följt hans generalers vapen, men duglighet och motgångar, som betalas med santliga skatter och en ofantlig forlust af sriret, voro för mycket att på en gång bäras utan imärkning, och Lincolns popularitet har blifvit sjord till offret. I hvarje tidning afhandlas hans esignation eller abdikation liksom vore den in redan afgjord sak. Somliga motsätta sig lensamma, andra tala derför, men igen tyces finna att det ligger det ringaste opasande i att diskutera denna sak. Tillochmed lans bästa vänner inskränka sina anstränglingar att hejda den flod af missnöje, som kjt sig emot honom, till den föga tillfredställande förklaringen, att han är en hederlig nan och att han gjort sitt bästa — samma örsvar som användes för att inhibera domen mot general MDovell, hvilken få personer ro vara en förrädare. Lincoln säges ej synderligen djupt känna — ifall han alls känner len — förändringen i opinionen, utan roar ig fortfarande med skämt och anekdoter, ned hvilka han brukar späcka alla sina samal och öfverläggningar, liksom det vore fråga