Göteborgsposten – 10 oktober 1862, sida 1

förbi, följd af gråtande qvinnor, som med deras sönderslitande skri uppfylla luften. Fattiga qvinnor, höljda i trasor, utsträcka mot den förbigående sina utmerglade händer; en bonde möter en prest, hvars hand han kysser och i utbyte bekommer hans välsignelse; en rysk soldat framför en kyrka gör med armarne ett korstecken och bugar sig. Hvart ämnar sig väl denna stackars georgiska, som, helt och hållet insvept i ett stycke hvitt tyg, vandrar med bara fötter på den brännheta stenläggningen ? Hon går till kyrkan, för att fullborda ett löfte. Lättjefulla köpmän, som sitta framför sin portar och räkna de stora kulorna i radbandet, betrakta de förbigående. Utan att frukta dagens hetta påskynda armerierne, med oroliga och sväfvande blickar, sina steg, under det de öfverräkna föregående dagens vinst och öfvertänka hvilka de nu skola lura. Men det är isynnerhet vid solens nedgång, som man bör taga lifvet på gatorna i Tiflis i skärskådande. Balkongerna börja då fyllas med qvinnor, terrasserna garneras med unga flickor, som dansa efter tamburinen. Frän alla håll ljuda sång och musik. De allmänna promenadplatserna äro öfversvämmade med åkdon, ryttare och fotgängare. Man helsar, man närmar sig hvarandra, man ger sig i samtal, man, så att säga, aflägger visiter utomhus. Äkta par slå sig ned vid borden framför sin sorbet, lemonad, thå eller frukter. Glädjen