Göteborgsposten – 10 oktober 1862, sida 1

med detta skryt äro ej Washington och New York belätna. Ropet ar att unionen blitvi återställd, att upproret är krossadt och syd staterna tillintetgjorda. Allt detta skräfve är påtagligen ogrundadt och är bekant såsom sådant äfven för dem, som högljuddast uttal: det. Det är möjligt att i den sortviflade strid, hvilken d. 17 utkämpades emellan 100,000 man på sydstaternas och lika många på nordstaternas sida, uppställda på en linie som sträckte sig från Leesburg till Hagertown och Sharpsburg, — sydstaterna, såsom MOlellan berättar, verkligen blefvo besegrade. Det är ätven möjligt, att de skola torl-ätta den reträtt inåt Virginien, som de d. 18 sept. påbörjade, och trotsa MOlellan att följa dem; men 1 intet af dessa fall, ätven i det värsta som skulle kunna hända dem — deras fullkomliga nederlag på Virginiens jord — skulle det bli slut på kriget eller på Soderns hopp, förmåga och beslut att förvärfva sitt fullkomliga oberoende. General Hooker har till general Halleck sändt en ofliciel depesch troget i samma anda som de, hvilka Pope fordom brukade dikta. General Hooker, som är känd för att vara en tapper soldat, rapporterar om en stor seger vid Centreville i Maryland (ej det mera kända Centreville i Virginien) hvilken seger han hade den äran att vinna och som toregicks af en strid under hela deh 16 sept. och till kl. 10 på morgonen följande dag. Han beskrifver blodbadet såsom rysligt. På samma gång han tillmäter sig äran af segren, uttrycker han sin ledsnad öfver att ett sår i foten hindrade honom att vidare fortsätta operationerna, Åy han hade räknat på att eddera tillfängataga rebellarmeen eller ock drifva den ut i Potomac. Det skulle ha varit bättre om han under sådana omständigheter inskränkt sig till att helt enkelt berätta hvad som tilldragit sig. Verlden önskar blott att veta hvad en general har gjort, icke hvad han tror sig kunnat göra: Hade general Hooker icke blifvit sårad, skulle han kanhända senare på dagen upptäckt, att han hade räknat på för mycket och att hans motståndare kanhända skulle ha tagit Jonom eller drifvit honom ut i Potomac, just som det gick med kapten Bobadil då han beräknade att 20 af hans män skulle döda 20 af fienderna och aldrig drömde om möjligheten af en annan katastrof. Enligt de digra, men ofullständiga och ofta motsägande rapporterna, som hafva blitvit offentliggjorda angående de stora händelser, hvilka d. 18 sept. nådde sin kulminationspunkt, är det tydligt att krigets atgörande kamp ännu ej stått och att allt hvad som händt ända intill närvarande tid blott är en förberedelse till den slutliga strid som skall bevisa MOlellans duglighet eller oduglighet, men hvilken, huru den ock slutas, likväl ej synes skola bli afgörande för sydstalernas öden. Bedragna i hoppet om en betydlig förstärkning af sina trupper i Maryland, oförmögna att behålla denna stat ifall de omgifvas af en liknöjd och ljum — eller låt vara siendtlig befolkning — och erkännande det misstag de bgått, då de litade på en hjelp, som ej anländt, synas sydstatsgeneralerna ha fattat sitt beslut och gått tillbaka öfver Potomac medförande sina förråder. Om detta verkligen varit deras motiver, så har MoClellan genom sin marsch från Washington till Monecacy och genom striderna vid Hagertown och Sharpsburg mycket hindrat och försenat rörelserna; men så vidt man kan finna har han ej helt och hållet förekommit den, ej heller tyckes något af hvad han skulle kunna göra, skola hindra deras planer, antingen dessa nu äro att behålla Shenandoahdalen och den dominerande posi