Göteborgsposten – 10 oktober 1862, sida 1

E — — om Oregonoch Mainegrånsesrågorna, si-keri frågan i Bay of Fundy, frågan om inträdan de i främmande tjenst, San Juan-frågan bevi sa. I hvar och en af dessa frågor har Unionens styrelse bevisat mot-atsen af vänskap och följt en politik, som skulle ha blifvit mot satsen af fredlig, hade ej England ådagalagt ett tålamod som det sannolikt ej skulle ha visat mot något annat land, men hvilket amerikanarne betrakta såsom mera bervende på feghet än storsinthet. Han uppger vidare at den strid som nu rasar emellan Norden och Södern, på sin höjd är en för de europeiska regeringarne likgiltigt sak, ehuru han mycket väl vet, alt intet annat uppväcker ert så djupt intresse inom Europa som just denna strid, hvilket är lätt förklarlig, då så många tusen hårdt arbetande hedernga menniskor i England och Frankrike genom densamma bringas till tattigdom och elände, utan att deras regegar rå derför. Han uppgilver vidare, att Europas regeringar önska ingenting mindre än Amerikas nationela undergång — en uppgift af statssekreteraren som skall kunna tros, då han bevisat för engelsmän, fransmän eller amerikanare, att Forenta staternas oberoende, förvärfvadt af Washington, varit Englands undergäng. Om dessa framställningar äro riktiga, säger den skenhelige ministern vidare, utgöra de en ny och bedröflig illustration tiil menniskoslägtets benägenhet att göra hvarandra ondt på bekostnad af gemensamma offer och lidanden. Man skulle eljest kunna foreställa sig att en nyare, sannare och ojemförligt mycket mera bedröflig illustration ull detta faktum skulle kunna finnas i det rysliga krig som mr Lincoln och mr Seward nu fora emot södern. Men mr Seward inser det icke, ehuru hela Europa gör det liksom en stor del af det amerikanska folket. Sedan erkebiskop Hughes förvandlat sig ull rekryteringssergeant och hans exempel mycket allmänt blifvit efterföljdt af det romersk-katolska kleresiet i Newyork, har äfven det protestantiska presterskapet börjat göra sammaledes. Den 18:de sept. forsiggick hvad man kallar en stor resning af de olika kyrkorna under auspicier afYoung Mems Chrislian Association, för att skaffa rekryter för Ironsidesregementet, så kalladt efter Cromatt ej gå längre tillbaka), såsom historier wells ryktbara kär. The ironsides — jernsidorna — skola alla vara gudfruktiga unga män, hvilkas moraliska karakter måste på det nogaste undersökas, innan de tillåtas atv i den utvalda uniformen sätta sin lit vill Gud och hålla sitt krut torrt. De särskilda lockelser, som erbjudas för att förmå vederbörligen qvalificerade personer till enrollering i regementet, äro att hvarje man skall få ÅkrIistliga broder i lägret, pålitliga kamrater i striden och 50 dollars högre inskrifningspenningar än som kan erhållas i något annat regemente. Dessa förenade lockelser voro dock ej tillräckliga för att fylla regementet, och derför organiserades nyssnämnde resning, för att gifva fart åt rekryteringen. Hvilka resultater som ernåtts är ännu ej kändt, men om rekryterna ej hafva Cromwells krigares religiösa fanatism, hvilket ej är troligt, eller om de icke brinna af samma nit mot slafveriet och slafegarne, hvilket eldar mr Charles Sumner, general Fremont, mr Wendell Phillips och Rev. mr Beecher, så är det ej troligt att de skola lemna något djupt spår i krigshistorien eller att blifva mera lyckliga in något annat regemente, utom hvad beträffar de högre inskrifningspenningarne. Om de blott kunde förmås att byta om parti i striden skulle de kunna tå en anforare etter sitt sinne i Stonewall Jackson, som berättas icke medföra mera bagage än sin bibel och några å kartor öfver det land, i hvilket han går att ——————