Göteborgsposten – 10 oktober 1862, sida 1

var omåttlig. Alla voro öfverraskade af ett så hastigt och förtidigt slut, ty fursten var blott tretio år gammal. Man beklagade honom, bans enda dotter, som ännu låg i vaggan, och furstinnan Daria, som helt nyss fyllt sitt tjugonde år. Man gick och kom i huset med bedröfvelsen präglad på pannan, man berättade hvarandra dagens tilldragelser; tjenarne hvisade till hvarandra och tjensteflickorna blott greto. Hvad beträffar den unga enkan, så låg hon på knä framför en bild af den heliga Jungfrun, som upplystes af en liten lampa, och suckade i hemlighet, sönderslet med tänderna sin hvita slöja, slog sig för bröstet samt aftorkade med sina yppiga bruna hårflätor de flödande tårarne. Efterhand gaf hennes förtviflan vika för en mera lugn smärta, och de osammanhangande och af skri afbrutna utropen efterföljdes af en dyster och tyst nedslagenhet. Derefter kastade hon sig, blek, utmattad och liksom trött på sjelfva bedröfvelsen, med ansigtet mot golfvet, utstötande suckar som genljödo genom hela huset. Oaktadt Salvmås, hennes savoritkammarfru, enträgna böner, vägrade hon emottaga någon mat, ja, till och med en kopp the. — När han dog, utropade hon, så vill äfven jag dö! Herre, Herre Gud! kan du förlåta mig ? Var mig nådig! — Hon begärde sorgkläder och med Salomes tillhjelp klädde hon sig i en svart robe som var kantad med hvita band. I sin