Göteborgsposten – 9 oktober 1862, sida 1

Ä — Italien, blifvit den, att presterskapets anseende minskats, om ej mestadels ullintetgjorts, med vissa undantag, inom den allmänna meningen, som ofta uttalar sig mot presterna med en bitterhet, hvilken visar den på botten boende oviljan. Denna ovilja mot presterskapets verldsliga välde, som det begagnar till så rin ga fromma för vårt land, har älven myckot bidragit till den stora söndring, som råder inom kyrkan och hvilken med hvarje dag, med hvarJe stund blir allt större. Ifrigt strafvande efter att förbli i besittning af denna sin verldsliga makt, splittra presterna sina krafter och arbeta sjelfva den at dem så förhatade rationalismen i händer, hvilken, sedan nu en gång uppmärksamheten blifvit väckt på presterskapets lyten, söker på populär väg delgifva den stora massan resultatet at den fria forskningen, hvilken hittills endast varit teologers och filosofers enskilda egendom. Pressen, denna organ för de ideer, som röra sig inom samfundet, har ej kunnat stalla sig frammande för detta förhållande, huru gerna hon till största delen än velat så litet som möjligt blanda sig i dessa alltid hdelsefulla rörelser. Nägra af pressens medlemmar hafva härvid mojhgen väl osorsigtigt begagnat sitt maktiga vapen och sjelfva framtradt bildstormande. Lidelserna hafva derigenom uwlltagiv i häftighet — och presterskapet har skickligt vetat att begagna sig deraf. På många hundrade ställen, i kyrkor, å oflentliga platser, bonsammankomster och annorstädes höjer prestorskapet derfor sitt anathema mot udqningspressen och, liksom pålven, sammanblandar dennas strafvan ester att ekilja den verlusliga makten trån den andliga med en antikrist-storm, samt förklarar sjeltva religionen derigenom hotad. Inom den stora massan vacklar man, de vekhjertade bli skramda och de bigotta sälla sig till det verldsliga presterskapet. Hellre dettas bibehållande inom riksforsamligen än religiösa oroligheter, än fritänkerl, heter det. Ålskarne at den bestående ordningen frukta naturligtvis frawtör allt ovanligare mouvementer och, skrämda al presternas sofism, sälla sig till dem. Svåudsanhängarne i allmänhet höja älven samma rop om fruktan för religionen och begagna denna som täckmantel samt förevänning sor sig att trotsa den allmänna meningen och ställa Big afgjordt emot hvarje genomgripande representauonsreform. Det heter nemhgen: kommer presteståndet bort, blir representationen valltior liberal — liberal är numera detsamma som religionsfiendtlig, och derföre måste preste ståndet vara qvar såsom rikstånd. Vi tro Oss veta, att mänga af de nya riksdagsmännen, isynnerhet inom bondeståndet, resa upp till den stundande riksdagen med denna oosistiska sats såsom lösen och hatva för afsigt atv sälla sig tll presteståndet. Lyckligtvis står detta parti, som är emot en genomgripande ombildning i fri riktning af vär författning, på en så ihålig grund, att det blott behöfves ett allmänt påpekande af förhållandet, för att visa dess svaghet. Det är nemligen presteständets reaktionära tendens, dess envisa fasthällande vid sin verldsliga makt, dess motstånd mot alla reformer, som till stor del orsakat bitterheten emot desamma; låt prestestandet såsom riksstånd försvinna och allt skall atertaga sin naturliga gång. Visserligen skall derföre icke den fria utvecklingen inom sjelfva kyrkan hämmas, ty den är sjelfva tidsandens arbete inom vår epok och är starkare än alla furstar, stånd och klasser, men den skall blifva lugnare och mindre lidelsefull. Presterna skola sjelfva kunna egna densamma mera uppmärksamhet och derigenom rätt uppfatta densamma, så att de slutligen kunna måhända leda eller åtminstone vakta den; och pressen skall då komma i det lyckligare