Göteborgsposten – 9 oktober 1862, sida 1

nom sitt arbete en gång inträda i stormakternas råd och häfda den gamla klassiska halföns anseende som bildningens medelpunkt sedan hedenhös. Det verldsliga påfvedömet skyddas derföre nu endast af de bigotta, och dess fall är utan tvifvel nära förestående, för att lemna rum åt den på folkviljan grundade fria författningen, hvilken upphäfver privilegierna, gifver hvarjo medborgare rättighet att med sin röst deltaga i statens värf och skänker det hela tillfälle att lugnt skrida framåt på sin utvecklingsbana, hvars utgångspunkt är: den fria kyrkan den fria staten — en herrlig formel, som den ododlige Cavour utkastade 1 verlden och hvilken i få ord uttrycker allt hvad som rör sig inom det moderna samfundet. Det är denna rörelse i Italien, det är denna dess sträfvan, åt hvilken vi här i Norden skänka vår beundran, våra sympatier, såsom sagdt, derföre att vi medvetet eller omedvetet känna ställningen inom vårt eget land ega så mycken frändskap med den i Italien. Och är väl i sjelfva verket skilnaden stor mellan det högre italienska presterskapets och det svenskas position gentemot deras resp. stater? Enligt vårt förmenande, är den det icke, och en hastig öfverblick öfver förhållandena skall tydligt visa oss det. Under åratal har svenska presterskapet såsom riksstånd utgjort reaktionens kärnknut, den medelpunkt, hvarifrån intrigerna kunde utgå i sina radier, för att motarbeta en eller annan fråga, hvilken väl vore betingad af tidsbehofvet, men möjligen kunde åstadkomma en eller annan rubbning af de kära privilegierna, och som derföre måste motstridas, af alla krafter motarbetas. Det finnes nåstan ingen at landets stora frågor, mot hvilken icke presteständet arbetat så länge det orkat, d. v. 5. tills tryckningen blef så stor, att man ej vågade längre motstå den allmänna viljan. Hela dess tysiognomi under en lång följd at riksdagar har utmärkt sig för ett skarpt markeradt drag af ofördragsamhet, inskränkthet och motvilja mot reformer i nästan alla riktningar. Vi gjorde under förra riksdagen upp ett litet syndaregister öfver det politiska presterskapets ingripande i då föreliggande frågors afgörande. Vi hafva händelsevis framför oss det nummer af vårt blad, som innehåller detta syndaregister, och finna deraf, att presteståndet bland mycket annat förkastade följande lagförslag till reformer: Statsrådets hörande, då det gällde afslutandet af förbund med främmande makter, hvilket förslag onekligen grundade sig på sann konstitutionalism; rättighet för andra trosbekännare, än den ortodoxa statskyrkans, att bekläda vissa befattningar, såsom regementsläkare, teknologiska lärare wm. m.; rättighet för mosaiska trosbekännare att deltaga i val af riksdagsmän; rättighet för mosaiska trosbekännare att väljas till jurymän; rättighet för egare af hus och tomt i stad samt den egare och innehafvare af statsjord, som frälseman är eller till presteståndet löner, att inträda i borgareståndet. Lägga vi härtill presteståndets ovilja mot myndig qvinnans giftomannarätt, slingringar mot kommunalreformerna, de inom detsamma höjda vältaliga röster för de herrliga prygelstraffets bibehållande (prof. Sundberg t. ex.), dess härnadsskri till rustningar mot norrmännen (prosten Ternström), dess omintetgörande af en sann och rättvis religionsfrihet — då hafva vi ju framlagt vältaliga dokumenter till bevisande af presterskapets konservativa orörlighet, hvilken under sådana tider som våra blir till en förhatlig reaktion, som ställer presterskapet fientligt mot det moderna samfundet. Den naturliga följden häraf har, såsom i