Göteborgsposten – 9 oktober 1862, sida 1

— Får jag komma in? frågade han. — Gerna, kapten Jorgan! svarade den gamla damen. Och ni har verkligen skäl att vara hemmastadd här i huset, ehuru ni ej blifvit mycket väl behandlad af dem som dock borde vetat bättre. Jag ber er om förlåtelse. — Nej, min fru, det gör ni icke, sade kaptenen, ty jag ämnar icke tillåta er. Godt! Under tiden hade han tagit sig en stol och satt sig emellan de båda qvinnorna framför brasan. Han tog derefter barnet från modrens knä och satte det på sitt eget. — Hon är icke det ringaste rädd för mig nu, sade han. Hon vet att jag tycker om små barn. Jag har äfven ett barn, en flicka, och jag sjunger ibland för henne. — Hvad sjunger ni? frågade Margareta. — Icke just någon lång sång: Silas Jorgan Spelte fiol. — Det är nästan allt sammans. Och ibland berättar jag henne historier. Historier om sjömän, som man trott vara förlorade men som kommit tillbaka, sedan allt hopp varit ute. Härvid började kaptenen åter eftertänksamt sin sång: Silas Jorgan Spelte fiol. — upprepande den gång, på gång med ögonen