Göteborgsposten – 9 oktober 1862, sida 1

efter den andliga maktens skiljande från den verldsliga, upprättandet af en fri kyrka i en fri stat. Händelsernas gång visar synbarligen, att lösningen af detta stora problem tillhör vår epok, och de liberala må derföre ej släppa ur sigte detta mål för andra ullstötande smådetaljer, ty det skall, alla tecken visa så, en gång bli den kapitalvinst som tidsanden i våra dagar förvärfvat sig och hvilken han då med lättadt hjerta skall kunna lägga till mensklighetens hela andliga egendom. Uti Italien representeras reaktionen och motståndskraften mot det tidsenliga framåtskridandet af påfvens verldsliga välde, som den allmänna nationalviljan också vill bortspola. Det är en minst sagdt eländig roll, påfvedömet eller det kyrkliga väldets innehafvare der spelar. I stället att med uppfattning af tidsförhållandena och folkens vaknade behof såsom ,,det bildade ståndet gå i spetsen för det moderna framåtskridandet och sålunda upprätthålla sin rätt att såsom statsmedborgare höja sin röst med på landets Allshärjarthing — bildar det en svart fyrkant, sänker sitt anathemas bajonettspets och står färdigt att våga en kamp på lif och död mot tidsanden, representerad i nationalviljan. Kyrkans eller rättare presterskapets otelbarhet har varit ett antaget axiom; men då nu tillochmed gemene man se, huru denna ofelbarhet i grund och botten endast är obskurantism, ett envist sasthållande vid åtskilliga otidsenliga former, på hvilka presterskapet grundar sin verldsliga makt, — så är det ej märkvärdigt, att tviflet om denna ofelbarhet griper sinnena, hvilket tvifvel deritrån latt ofvergår till ett krasst fritänkeri, deri anden famlar omkring utan sfotsäste samt slutligen kanske dukar under ör denna dodande köld, vi vanligen beteckna med religiös indifferentism. Hatet mot påfvens verldsliga makt, emedan den är reaktionens nuvarande bästa skydd, har på detta sätt i Italien öfvergått ull ett tvifvel i rent religiösa ämnen och framkallat en rörelse i äfven andliga ting, hvilken kunde vara farlig för sjelfva Kyrkan, om den ej i tide tagits om hand af landets mera framstående män, hvilka ledt den in på en laglig väg. Detta bar dessutom varit dem så mycket lättare, som det yngre presterskapet i Italien sjelst, undertryckt och fattigt som det varit, rest sig mot prelatenserna och de högre presterna, hvilka frossat i öfverflöd och blott ätit det mjuka brödet, under det de lägre presterna tåätt nöja sig med de svärtuggade kanterna. I denna prekära ställning har påfven och hans anhapng klokt begagnat ett vapen mot sina motståndare, hvarmed han möjligen kunnat rädda sitt välde, om han i tid bestämt sig för återtåg och ej egensinnigt beslutat stå qvar på sin fläck. Han har nemligen förklarat enhetsrörelsen i Italien och sträfvandet derstades efter den verldsliga maktens skiljande från den andliga vara ingenting annat än en antikrist-rörelse, som vill störta sjelfva religionen, medan den högt utbasunar sig endast hafva det verldsliga påfvedömets störtande till mål. Påfven har genom denna flankrörelse lyckats komma i spetsen för ett stort parti, det bigotta, som ytterst håller på de bestående religionsformerna. Men lyckligtvis är det politiska lifvet i Italien, tack vare kriget och Garibaldi, så vaket, ja, exalteradt, att den stora massan ej nappat på de påfligas skickligt utkastade krok. Massan vet, att påfvedömet, hoc est presterskapets verldsliga välde, är i denna stund den förnämsta orsaken till de lidanden den har att utstå, att det är numera det hufvudsakliga eller åtminstone synligt framskjutna hindret för Italiens enhet och konsolidering som en fri och lycklig stat, hvilken kan ge