Göteborgsposten – 7 oktober 1862, sida 1

ribaldi från en af hans bästa vänner. Jag vis ste att brefskrifvaren deri mycket strängt utta lat sin åsigt om det mazziniska partiets intri ger, hvilket han beskyllade att hafva bedragi hjelten från Marsala. Generalen genomläste upp märksamt brefvet och vände sig derefter, till d närvarandes synbara förvåning, till mig oci sade: Vår vän har misstagit sig; han måst hafva fått dessa ideår genom de der menni skorna i Turin. Derpå återtog han, efter er stunds tystnad, i den djupa, höga ton son är honom egen, då han blir intresserad Maarinister! Mazuini! Det är en galenskap Hvad är väl Mazzini för mig; och hvad hade han med denna sak att skaffa? Dereftei vände han sig till mig, sägande: Jag drefs ej af någon till företaget. Jag rörde på mig aderföre att det var min pligt! Efter hundrade: tals lyckliga marscher, har följt en olycklig, tJ och jag blef slagen till marken men om det ej varit, skulle jag ha intågat i Rom, liksom sjag gjorde det i Neapel. Han har ej talat så mycket alltsedan händelsen vid Aspromonte. Jag hade på morgonen fått ett bref från PaHlris, och jag nämnde att min korrespondent skrifvit, det Garibaldimötena i Engländ betraksltades med ovilja i Tuilerierna. Och här måIste jag såga er, att generalen öfvergick från sin högtidliga och nästan profetiska ton samt sade på det naturligaste sätt i verlden: Jag sönskar san toge denne kejsare, ty han lägger sig uti allting ! Som jag märkte att den sjuke ännu led, reste jag mig upp för att gå, i detjag frågade om jag fick komma igen. När ni vill, löd svaret; och derpå följde, i en ton af qvinlig ljufhet och med ett leende som måste vara II lampeggiar dell angelico riso, det behagliga italienska afskedsordet: Addio, caro, och jag lemnade rummet. l Men ännu var allt krångel icke slut. Jag hade någon svårighet att kunna komma i fängelset, nu gällde det att rovocåre gradus och komma ut igen; men detta var ej någon litt sak, emedan mina enfaldiga vinner med karbinerna och de påskrufvade bajonetterna glömt att jag kort förut trädt in, och nu bestämdt vägrade att tillåta någon utan order att gå ut; och jag måste derföre under doktorernas och adjutanternas gycklande skratt och speord, som gåtvo mig bevämningen rebell, stanna qvar tills man kunde få reda på någon som hade makten att befria mig. Jag började känna någon fruktan uppstiga, att öfverste Santa Rosa skulle gifva mig tio dagars cell för det jag trenne gånger väckt honom ur hans siesta. Kort före mitt besök hade generalen haft ett annat: och märkligare. Tvenne deputerade af Sällskapet for ömsesidig hjelp i Spezzia, den ene adelsman, den andre handtverkare, hade kommit, för att lemna 150 francs för de sårade garibaldister, som ännu befinna sig på Varignanos sjukhusafdelning. Adelsmannon var naturligtvis talman, och generalen märkte, under det han med synbart valbehag lyssnade till anbudet, att den stackars handtverkaren var mycket blyg och skygg. Garibaldi trodde sig böra lugna honom och vände sig derföre till honom samt sade i de mest sängslande ordalag: Min broder, vill ni helsa på mig? — 0 Dio, che consolazione! utropade arbetaren, då han snyftande drog sig tillbaka från sin sårade broder handtverkares bädd. Sällskapet för ömsesidig hjelp i den lilla orten Belgiojoso i Lombardiet afsände äfven i går ett bref till sin sårade president, hvari fanns innesluten en vexel å de 24 fres, till hvilka han genom sällskapets lagar är berättigad, såsom en invalid-medlein, hvilken är ur stånd att fortjena sitt uppehälle. Generalens qvitto å remissen afgick genast med posten. Han var mycket belåten dermed. .